- Project Runeberg -  Norska Folksagor och Huldre-sägner /
250

(1881) [MARC] [MARC] Author: Peter Christen Asbjørnsen, Jørgen Moe Translator: Ernst Lundquist With: Peter August Gödecke
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öster om solen och vester om månen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kan tro hur präktigt det var. Så gaf hvitbjörnen henne
en silfverklocka; när det var något hon ville, skulle
hon bara ringa på den, så fick hon det. Ja, då hon
hade spisat och det led på qvällen, blef hon sömnig
efter resan och tyckte att hon kunde ha lust till att
lägga sig; så ringde hon på klockan, och hon hade
inte tagit i den, förr än hon kom in i en kammare
der det stod en bäddad säng, så präktig som någon
ville ligga i, både med silkesdynor och omhängen och
guldfransar; och allt som der var, var af guld och
silfver; men då hon hade lagt sig och släckt ljuset,
kom det en menniska och lade sig hos henne, och det
var hvitbjörnen, som kastade hamnen af sig om natten;
men hon fick aldrig se honom; för alltid kom han sedan
hon hade släckt ljuset, och förr än det var ljust om
morgonen, var han borta igen. Det gick godt och
väl en tid; men så började hon på att bli så tyst och
sorgsen, för hon gick der ensam hela dagen och
längtade hem till sina föräldrar och syskon. Då nu
hvitbjörnen sporde hvad det var, som fattades henne, sade
hon att det var så ödsligt der, hon gick der så allena
och längtade hem till föräldrarne och syskonen, och
det var för det hon inte kunde komma till dem, som
hon gick och var sorgsen. «Det kan det nog bli råd
för,» sade hvitbjörnen; «men du skall lofva mig, att
du inte talar med din mor allena, utan bara när de
andra höra på; hon tar dig vid handen,» sade han,
«och vill leda dig in i en kammare och tala allena
med dig; men det får du alls inte göra, annars gör
du oss olyckliga begge två.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 19 00:45:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nofolkhuld/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free