Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jutulen och Johannes Blessom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och uträttat det han skulle, och han gick på gatan
och var misslynt, för han längta’ hem. Rätt som han
gick, strök en Vaageväring förbi honom i hvit tröja
med ficklock och knappar som silfverdalrar. Det var
en stor grof karl. Han tyckte också att han kände
igen honom, men han gick så fort.
«Du går fort, du,» sa’ Johannes.
«Ja, jag måste väl skynda mig,» svara’ mannen,
«för jag ska’ te Vaage i qväll.»
«Ja, jag vånnar jag kunde komma dit jag också,»
sa’ Johannes.
«Du kan få stå bakpå hos mig,» sa’ mannen, «för
jag har en häst som tar milen i tolf steg.»
De reste, och Blessommen hade göra med att
hålla sig qvar på medarne, för det gick genom väder
och vind, så han hvarken kunde se himmel eller jord.
En gång höll di stilla och pusta’. Hvar det var
kunde han inte urskilja, för det bar i väg igen med
det samma, och han tyckte han såg en dödskalle på
en stång der. Då de hade kommit ett stycke på väg,
började Johannes Blessom frysa.
«Uff, jag glömde qvar min ena vante der vi pusta’,
nu fryser jag om näfven,» sa’ han.
«Det får du tåla, Blessommen,» sa’ mannen, «för
nu ä’ det inte långt igen te Vaage, och der vi pusta’
var halfvägs.»
Innan de kom’ till Finnebron, stanna’ mannen vid
Sandbovallen och släpte af Johannes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
