Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Makrilldrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blygråa hafvet, hvars yta blott sällan lifvades af en alka,
en tordmule, en ejdersvärm eller en stönande delfin,
hängde luften disig och tät. Rasmus satt sjelf i aktern
vid rodret, medan gossen än var förut än akterut, allt
efter omständigheterna. Rasmus var en högväxt, groft
bygd man med ett brunt och väderbitet ansigte, hvars
uttryck var godmodigt. I djupet af hans gråa, kloka
ögon låg dock ett allvar och en forskande blick, som
vittnade om att han var van vid att trotsa faror och
se djupare in i saker och ting än leendet kring
munnen och de skämtsamma ord, han ofta förde på tungan,
tycktes antyda. Som han satt der med en sydvest
ned öfver öronen i en lång, gulgrå skinntröja, fick
hans gestalt i den tjocka morgonluften en nästan
öfvernaturlig storlek, och man kunde lätt falla på den
tanken att man hade framför sig en gengångare från
vikingatiden — men på vikingatiden begagnade man
icke tobak, och det gjorde Rasmus Olsen, och det så
det förslog.
«Han blåser inte så mycket att han kan peta
omkull en barkbåt i en rännsten,» sade Rasmus och
bytte ut tobaksbussen mot en liten svartrökt kritpipa,
i det han såg sig omkring åt alla väderstreck. «I går
qväll vid solnedgången stod det fullt med de präktigaste
blåsmoln på himlen, men nu fins det inte en tapp.»
Lotspojken, som höll utkik förut och arbetade
med styrbords åra för att hindra båten att falla af, då
strömmen kom vesterifrån, svarade, att han tyckte det
lättnade förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
