Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Makrilldrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de raskaste sjömän jag har känt, for jag ofta på hafvet
under min uppväxande tid. De stunder, jag tillbragte
tillsammans med honom, höra till mina käraste minnen.
Fri och glad som en fågel flög jag ut på vågorna; i
den lätta snipan foro vi ut på jagt efter änder,
ejderfåglar och sälar mellan skären; på den däckade båten
seglade vi långt ut till hafs på makrilldrag, och när
han fick ett skepp att lotsa in, förde jag ibland hem
båten ensam eller i sällskap med lotspojken. Sedan
den tiden har jag alltid haft en stark längtan efter
sjön och det salta hafvet. Men i stället för att hålla
långa utgjutelser öfver sjölifvets härlighet, vill jag nu
berätta om en färd, som vi gjorde tillsammans, då jag
för några år sedan var hemma på besök, och under
den färden var det just som min gamle vän berättade
den historia, jag nu vill meddela.
Vi tillbragte några dagar ute vid de yttersta
hafsskären. Vi seglade med den däckade båten, en stor
Hvalö-båt[1]. Besättningen var Rasmus Olsen (så hette
min omtalade vän), lotspojken och jag. En
morgonstund i dagningen stucko vi af ut till hafs för att fiska
makrill. Det var en svag landbris, som knapt
förmådde lätta på den tunga dimman, hvilken insvepte
skären och de nakna klipporna, hvarifrån måsarne
uppskrämda fladdrade omkring oss med sina hesa skrik;
tärnorna utstötte sitt gälla: «Tre ägg:» och
strandskatan sitt hånfulla: «Klick klick!» som har kommit
så mången bommande skytt att småle. Öfver det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
