Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kefir - Kefisodotos - Kefisodotos 1. K., kallad den äldre - Kefisodotos 2. K., kallad den yngre - Keflsos - Keflavik - Keflinge - Kefren - Keggum - Kehaja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en valnöts storlek) eller korn (”kefirsvamp”,
”kefirkorn”), hvilka i ljumt vatten svälla
upp till hvita, blomkålsliknande massor. Under
mikroskopet visa sig dessa innehålla jästsvampar,
bakterier m. m., och för jäsningens riktiga
förlopp anses en symbios vara nödvändig
mellan en jästsvamp (Saccharomyces kefir),
som sönderdelar mjölksockret till alkohol och
kolsyra, och en bakterie (förr kallad Dispora
caucasica, numera Bacillus caucasicus), som
förvandlar mjölksockret till mjölksyra. Enligt
andra uppgifter skulle dessutom äfven andra
mikroorganismer (kocker) deltaga vid jäsningens
åstadkommande. Kefirfermentet föres numera i
handeln i form af pastiller. — Tillverkningen
af drycken har sedan långliga tider varit känd
endast af invånarna på Kaukasus’ norra sluttning
och blef först genom E. Kern 1881 närmare bekant
i Rysslands mera civiliserade trakter. Numera
tillverkas den äfven i andra europeiska
länder. Råmaterialet är frisk get- eller vanligen
komjölk, som i Kaukasien blandas med kefirkorn
i säckar af getläder (”burdjuks”), där den under
ofta skeende omskakning får jäsa. Denna primitiva
metod har i Ryssland och andra länder ersatts
af beredning i flaskor, som tillgår antingen så,
att mjölken får jäsa i direkt beröring med de i
ljumt vatten och mjölk uppmjukade kefirkornen,
hvilka efter slutad jäsning åter frånsilas, eller
ock så, att en del dylik frånsilad kefirvätska
(”kefirsakvaska”) blandas med fyra delar
(vanligen kokad) mjölk, som då af den förra
bringas i jäsning. Användas kefirpastiller,
uppgifves beredningen vara förenklad ända
därhän, att nedläggandet af en pastill i en
flaska vanlig mjölk, som får stå tillsluten ett
par dygn, skall vara tillräckligt att frambringa
kefir. Jäsningen bör försiggå vid 17°—19°,
högst 20°—22°, under det att flaskorna omskakas
allt som oftast. Den färdiga kefirvätskan är
en mjölkhvit, gräddliknande, starkt skummande
vätska af angenäm, syrlig smak, något stickande
i följd af kolsyrehalten. Kaseinet i densamma är
utfälldt, men mycket fint fördeladt; det bildar
stundom jämte fettet ett lager, skildt från den
sura vasslan, och måste då genom omskakning
åter fördelas i vätskan, hvilket, om kefiren
är riktigt beredd, utan svårighet låter sig
göra. Mjölkens halt af kasein, fett och salter
är oförändrad i den däraf beredda kefiren;
däremot innehåller denna mindre laktalbumin,
enär detta delvis öfvergått till pepton, och
mindre mjölksocker, som delvis förvandlats
till mjölksyra och till alkohol, hvars mängd
utgör omkr. 1 (sällan 2) procent och stiger med
jäsningstidens längd, som plägar vara 1—3 dygn,
sällan längre. — Kefir har mycket rekommenderats,
icke blott som en angenäm läskedryck, utan
framför allt som ett närande och stärkande medel
i åtskilliga sjukdomar, under konvalescens
o. s. v., där kefir (i dos af 1—3 flaskor om
dagen) skall af patienterna lättare fördragas
än vanlig mjölk. Gammal kefir lär dock verka
förstoppande. — Mycket närbesläktade med kefir
äro följande mjölkpreparat, hvilka hvar för sig
sedan gammalt framställas af landtfolket i olika
trakter och alla synas uppkomma genom samtidig
mjölksyre- och alkoholjäsning, nämligen
kumys, som ursprungligen af tatarerna bereddes af
stomjölk, men numera tillverkas fabriksmässigt
af komjölk, yoghurt (från Balkanstaterna) och
gioddu (från Sardinien).
S. J—n.
Kefisodotos. 1. K., kallad den äldre,
grekisk bildhuggare af den attiska skolan, var
verksam under de tre första årtiondena af 4:e
årh. f. Kr., således på gränsen mellan den äldre
och den yngre konsten, och bildar öfvergången
från Fidias’ och hans skolas upphöjda stil till
Skopas’ och Praxiteles’ mera passionerade och
gratiösa framställningssätt. Han antages med
hög grad af sannolikhet ha varit Praxiteles’
fader samt själf måhända son och lärjunge till
Alkamenes. K. visade sig som en efterföljare af
den äldre stilen däri, att han hufvudsakligen
framställde gudabilder. Bland dessa omtalas en
utmärkt bronsstod af Athena i Peiraieus och
ett berömdt altare vid Zeus Soters tempel på
samma ställe (sannolikt utförda i samband med
Konons byggnader i Peiraieus 392), vidare en
tronande Zeus, utförd med biträde af Xenofon,
en samtida attisk bildhuggare, och uppställd
jämte ett par gudinnor i Megalopolis (anlagdt
omkr. 370). De tre sistnämnda bilderna voro i
pentelisk marmor, hvadan K. var skicklig såväl
i bronsgjutning som marmorbehandling. Därjämte
utförde han för Helikon De nio muserna, hvilka
då förmodligen framställdes för första gången,
så att möjligen de många senare upprepningarna
af musernas bilder låta härleda sig från K. Om
ett enda af hans verk ega vi föreställning genom
en ypperlig marmorkopia: det är en af greken
Pausanias prisad grupp af Eirene med Plutos
(freden fostrande rikedomen; se Eirene, fig.),
igenkänd 1867 af den tyske arkeologen Brunn efter
nyfunna attiska mynt som efterbildad i den grupp
af en ädel kvinna med ett barn på armen, som
vanligtvis kallats ”Leukothea med Dionysos som
barn” och nu befinner sig i München. Eirenekulten
förnyades efter slaget vid Leukas 375 f. Kr. af
Konons son Timotheos, och därmed sammanhängde
troligen gruppens uppställande i Aten. Originalet
antages ha varit utfördt i brons. — 2. K., kallad
den yngre, grekisk bildhuggare af den nyattiska
skolan, antagligen den föregåendes sonson, son
af Praxiteles, arbetade åtskilligt, i synnerhet
porträttstatyer, tills. med sin broder
Timarchos. K. var utmärkt både i brons- och
marmorteknik, och i afseende på ämnen behandlade
han alla slag, äfven stoder af gudar och
heroer. Men mest berömd var han för ett arbete i
marmor, en erotisk grupp (Symplegma), som fanns
i Pergamos och beundrades för det yppiga sätt,
hvarpå den sinnliga skönheten var återgifven.
C. R. N.*
Kefisos l. Kefissos (grek. Κηφισ(σ)ός,
lat. Cephis(s)us), floder. Se Attika och Fokis.
Keflavik [ke’bla-], vik af Faxafjörður (se
d. o.) med redd och handelsplats, på norra kusten
af halfön Reykjanes, i lä af dess nordvästliga
udde.
C. R.*
Keflinge, socken. Se Käflinge.
Kefren [ke-], egyptisk konung. Se Chefren.
Keggum [ke’g-], slott och skans i Livland vid
Düna, 50 km. ofvanför Riga. Öfver forsar vid
K. slogo svenskarna under grefve von Thurn i
juli 1625 en bro öfver Düna och byggde samtidigt
en broskans på kurländska stranden. K. blef då
ett af de viktigaste Dünapassen. I juli 1700
retrancherade sig sachsarna vid K. på livländska
stranden och uppförde på den kurländska 4
batterier.
L. W:son M.
Kehaja [ke-]. Se Kiája.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
