Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dolk”, sade Quélus till d’Entragues, dâ de skulle strida
mot hvarandra, ”men jag har blott mitt svärd.” — ”Desto
oklokare af dig”, svarade d’Entragues. ”Vi äro hitkomna att
strida, icke för att tala om våra vapen. Hvarför tog du icke din
dolk med dig!” De fäktade och Quélus stupade, sedan
motståndaren afhuggit hans venstra arm, just då han skulle parera
ett hugg, hvartill han behöft sin dolk. Som det tillkom den
utmanade att välja vapen, uttänkte han ofta sådana, som
kunde gifva honom någon fördel. Gillande berättar Brantôme,
huru en liten karl, som blifvit utmanad af en storväxt
Gascognare, helt listigt utfunderade ett slags halskrage, som båda
skulle nyttja, men hvilken hindrade den långe att böja
hufvudet och måtta rätt mot sin lille motståndare. En annan hade
låtit smida tvenne svärd, som voro så bräckliga, att om de
icke begagnades med yttersta försigtighet och på ett sätt,
hvarmed han dagligen öfvat sig, skulle klingorna ovilkorligen
springa i stycken. Båda dessa sluge herrar dödade sina
motståndare utan mycken möda eller fara för sig sjelfva och njöto
lika mycken heder af dessa mord, som om de stridt ärligt
och utan svek. Sekundanterne deltogo vanligen i striden, och,
då den ene kämpen stupat, tvekade icke den öfverlefvande att
hjelpa sin sekundant i striden mot den dödades ensamme
följeslagare. Den, som var utmanad, var aldrig säker på, att icke
motståndaren skulle låta lejda skälmar mörda honom på
mötesplatsen, och Brantôme omtalar flere sådana händelser utan
att just klandra dem. Motståndarens ord ansågs icke heller
för tillräcklig borgen mot dylikt förräderi. De Rosne, som
utmanades af de Fargy, var en man, som var erfaren i dessa
strider och derföre försigtig; men den unge ädlingen, hvilken
framförde utmaningen, gaf honom sitt ord och sin heder till
borgen, att han kunde förtro sig åt sin motståndare. Men
han svarade: ”Jag skulle anse det oförståndigt att lita på en
borgen, på hvilken jag icke skulle vilja låna 20 kronor.”
Brantôme anser detta svar för både riktigt och klokt. Ofta
brydde man sig alls icke om dylika toma ceremonier, utan
man slog sina fiender utan vidare betänklighet hvar man
träffade dem, och ädlingarne mördade hvarandra utan tvekan.
Brantôme omtalar en baron de Vitaux, som begick flera dy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
