Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef slutligen rådande och utträngde all sann och högre
känsla. Till ett bevis på, huru åsigterna blifvit förändrade, vilja
vi anföra följande händelse. Lord Herbert af Cherbury, en
riddare i ordets gamla bemärkelse, stod jemte fransmannen
Balagny vid en löpgraf framför en belägrad fästning. Den
sednare hoppade öfver vallen och sprang fram mot fästningen,
utan att bekymra sig om ett hagel af kulor, samt uppmanade
lord Herbert att följa sig. Denne skyndade sig efter och sprang
så långt fram mot fästningen, att Balagny först måste vända.
Då utmanade lord Herbert honom att på gammalt vis strida
om, hvilkens mö vore den skönaste och dygdigaste; men
Balagny svarade med ett så groft skämt, att engelsmannen
påstod honom vara en gemen vällusting och ingen ädel riddare.
Som Balagny var en förnäm och enligt tidens åsigt bildad
ung man och dessutom, såsom af berättelsen synes, tapper
och modig, visar hans vägran att strida för det af lorden
uppgifna skälet, huru den föregående tidens ridderlighet
försvunnit ur de nyare åsigterna.
Tapperhet och mod, hvilka egenskaper nödvändigt måste
finnas hos le preux chevalier, bibehöllo ännu samma anseende,
som fordom; men modet mildrades icke längre af ädelmodet
och ridderligheten — la bontà degli cavalieri antichi — såsom
Ariosto kallar det. Det fanns icke längre sådana ädla riddare,
som den ena dagen förbundo en sårad fiende, förde honom
till en säker tillflyktsort och försvarade honom under resan,
under det han dagen efter icke tvekade att lemna fästningen
åt en dödsfiende, utan fruktan att denne skulle bryta det
löfte, han gifvit att skydda den sårade fienden. Och finna vi
under dessa sednare tider något dylikt drag, så utfördes det af
någon, som höjt sig öfver samtidens laster; men verlden hade
icke längre anspråk på en dylik storsinthet. Frankrikes lifliga
gemenskap med Italien spridde snart Machiavellis politiska
åsigter, Arétins grofva sinnlighet och den italienska
hämndlystnaden, hvilken icke söker öppen strid, utan endast
tillfredsställelse på hvad sätt som helst. Och de dueller, som nu
egde rum, skedde icke längre öppet eller i närvaro af vittnen,
utan på ensliga och hemliga ställen, och man var icke heller
noga med att vapnen skulle vara lika. ”Du har både svärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
