Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med moralisk stränghet, under det katholiken Brantôme med
sedeslöst lättsinne förlöjligar dem just för de dygder, de
omtala. La Noue påstår, att af sådana böcker som Arnadis de
Gaule hemtar hans samtid smak för sedeslöshet och blodtörst,
brist på all pligtkänsla och hämndlystnad, under det dessa
laster bemantlas med ärelystnad och falskt nit för den
allmänna ordningen. Om tornerspelen anmärker han, att dessa
uppträden förderfvade och förhärdade folket, som derigenom
blefvo vane vid strider och blodsutgjutelse. ”Låt dem”,
utropar han, ”som vilja se blod, göra såsom Engelsmännen,
hvilka utöfva sina grymma och råa lidelser mot djur och låta
tuppar och tjurar fäkta mot hvarandra, ty detta är bättre, än
att onödigt förspilla menniskoblod.”
Denne La Noue var en sträng och moralisk predikant,
men en tapper och skicklig krigare, ehuru han fördömde
kriget, då det icke var föranledt af den yttersta nödvändighet.
Brantôme deremot var en lättsinnig hofman, som blandade
otro och hädelse med de påfviska vidskepelser, hvilka utgjorde
hans religion. Af den sednares yttrande om sin tids och hofs
seder och åsigter synes tydligt, att Frankrikes ädlingar
längesedan förkastat allt, hvad riddarne ansågo heligt och dyrbart.
Och detta blir ännu tydligare, då man jemför, hvilka
egenskaper man ansåg böra finnas hos en fullkomlig riddare, med
de man under slutet af 16:de århundradet vid Ludvig den
heliges fordna hof gjorde anspråk på att möta hos den tidens
ädlingar.
Den gudsfruktan, som under riddartiden så noga iakttogs,
föraktades sedan så öppet, att man t. ex. föredrog herr Tristan
för Sir Lancelot, emedan den förre endast förlitat sig på sin
egen kraft och sitt svärd, då deremot den sednare aldrig
underlät att anbefalla sig hos Gud och Helgonen hvar gång han
skulle strida, ty man ansåg detta såsom bevis på, att han
saknade mod och förtroende till sig sjelf och sin styrka.
Likaså ansåg man nu den dyrkan, som riddarne fordom
egnat det vackra könet, såsom gammalmodig och orimlig. Af
den germaniska kyskheten och renheten funnos, enligt
Brantôme, föga spår qvar vid det franska hofvet. Men den råa
sinnlighet, som så ofta förmörkar den platoniska kärleken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
