Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vår store häfdatecknare Geijer säger med skäl, att
”demokratien aldrig varit starkare i Sverige, än sedan Stockholms
blodbad brutit de stores, och Westerås riksdag biskoparnes
myndighet.” Gustaf I stod midt i strömmen af en lössläppt
folkmakt. På detta sätt har försynen, som alltid vänder det
onda till godt, grundat den allmänna friheten, då hon
tillintetgjorde hvad som fordom utgjort samhällets värn och skydd,
och chevaleriet, som mildrat en eljest rå tids krigiska vildhet,
måste nu sjelf vika för en ökad upplysning. I sjelfva
verket var det äfven icke så mycket det förändrade
krigssättet och icke heller adelns försvagande, som orsakade
riddarväsendets upplösning, utan snarare tidens bättre seder, och
att enthusiasmen riktades åt andra håll. Vi hafva förut
omtalat, att riddarne hyllade de ädlaste grundsatser och
sträfvade efter de högsta dygder, att de stundom föllo i motsatta
laster just derigenom, att de ville uppdrifva dessa dygder till
en onaturlig och otänkbar höjd. Men så snart dessa åsigter
icke längre kunde sporra enthusiasmen, måste de sjunka till
föremål för åtlöjet. Utomdess sysselsatte sig nu de bildade
klasserna med vigtigare värf, och de funno icke längre behag
i de ämnen, som utgjort deras förfäders käraste sysselsättning.
Flere vetenskaper blefvo äfven odlade under 16:de
århundradet, och de sköna konsterna idkades flitigt. Men religionen
blef framför allt annat ett ämne, hvaruti tusentals lärde
forskade, och reformatorernes läror, hvilka med hänryckning
helsades af det ena partiet, under det de fördömdes af det
andra, blefvo häftigt omtvistade, medan Europas ädlingar
inkastade sig i spekulationer af helt annan art, än de, hvilka
förut förekommo vid kärlekens hof. Och dessa tvister
framkallade strider, hvilka voro både blodigare ocb allvarligare än
tornerspelen. Då författarne från denna tid tala om den anda,
som verkade under riddartiden, göra de det merendels med
stränghet och tadel. Det är eget att jemföra de olika
partiernas olika åsigter derom, ty hvad Protestanterna förkasta
såsom syndigt, betrakta Papisterna såsom orimligt och löjligt.
Och denna jemförelse blir förmånlig för hugenotterna, hvilka
bland sig räknade män sådana som Sully, d’Aubigné, Coligni,
Duplessis-Mornay och La Noue. De fördöma riddarromanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
