Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Baroniet eller det ärftliga ridderskapet tillhör egentligen
adelns historia, och torde således icke behöfva här uppehålla
oss. Ingenting kunde strida mera mot chevaleriets egentliga
betydelse än att riddarvärdigheten tilldelades åt dem, som
hvarken gjort sig förtjenta af denna utmärkelse eller kunde
uppfylla dess åligganden. Men redan tidigt begick man denna
anomali. Somliga af dessa riddarordnar medföljde äfven vissa
slägter och befattningar; så var Dauphin af Frankrike född
riddare af Helgeandsorden, men den svenska prinsen hette
endast junker, liksom våra prinsessor endast kallades
jungfrur. Riddarvärdigheten skulle förlora en stor del af sin
betydelse, då man glömde att den medförde vissa pligter, och
att den icke kunde erhållas utan föregående pröfning. Den
blef då endast en tom titel och kunde endast medföra en
högre rang inom samhället. Också såldes stundom dessa
barnatitlar för penningar. Till Sverige kom icke det ärftliga
adelskapet egentligen förr, än riddarväsendet redan förändrat
större delen af sitt egendomliga skaplynne, liksom
feodalväsendet i vidsträcktare betydelse med ärftliga län icke sträckte
sig i Norden längre än till Danmark. Sedan vi nu omtalat,
huru ridderskapet erhölls, och beskrifvit chevaleriets många
olika afdelningar, återstår att nämna ett par ord om sättet,
hvarpå en riddare kunde förlora denna värdighet. Den kunde
förverkas både genom öppna brott och genom uraktlåtenhet
att fullgöra riddarlagarne, eller genom försummelse af de åtagna
pligterna. Liksom fromhet, aktning för qvinnan, tapperhet,
trofasthet och ädelmod utgjorde riddarens väsentligaste
dygder, så kunde kätteri, förolämpning och våld mot det svagare
könet, feghet, svek och förräderi förorsaka förlust af denna
värdighet. Och härolden ålade en sådan pligtförgäten riddare
och hans efterkommande att begagna särskilda vapenmärken;
dock betviflar jag, att detta stadgande noga efterlefdes.
Oftast förlorades riddarvärdighet en genom utgången af
en tvekamp eller såsom det kallades Gudsdom, och den, som
vädjade till detta bevisningssätt, måste äfven underkasta sig alla
dess följder, antingen man stred för egen sak eller blott såsom
kämpe för någon annan. Den besegrade blef straffad såsom
brottslig, om han var anklagare eller anklagad, och han blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
