Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina engelska gäster. Hela tillställningen ansågs för en af de
yppersta, som på lång tid egt rum.
Samhällsförhållandenas oordnade tillstånd och det
rådande godtycket gåfvo en tapper riddare många tillfällen till
utmärkelse såsom de förtrycktas försvarare och orättvisans
hämnare. Under dessa näfrättens dagar var det icke svårt att
påträffa förtryckare, som borde straffas, och våldsamheter, som
kunde förhindras, och riddareden band honom att villigt erbjuda
sin tjenst till dylika ädla företag. Också torde det vara ett stort
misstag uti påståendet, att alla de äfventyr, hvilka förekomma
i tidens romanser, äro diktade så väl som deras drakar,
jättar och under. Omklädningen var diktad, eller, liksom
Homers berättelser, grundad på folktron, men sjelfva
händelserna voro sådana, som oupphörligen tilldrogo sig kring
berättaren, och äfven de skenbart öfverdrifna beskrifningarna om
deras hjeltars bragder egde sina motstycken i verkliga lifvet.
Under de stora slagtningarna afgjordes ofta en omtvistad
seger genom en enda kämpes tapperhet, ocb en fruktad
riddares stridsrop verkade ofta mera än hans vapen. Då den
ryktbare Frans Sforza en gång låg i Milano med sina truppper,
belägrade hans fiender staden, emedan ett falskt rykte bfilvit
utspridt, att han var borta. Sforza, som kunde förstå detta,
sprang fram på muren och ropade med sin fruktade stämma:
”jag är här!” Och detta hade genast den åsyftade verkan:
fienden flydde. Ridderne hade en sådan öfverlägsenhet öfver
den tidens halfklädda fotfolk, att de kunde nedhugga och
förfölja det efter behag, och under det väl bekanta
bondupproret “la Jaqueri” lät Chaptal de Buche och markisen de Foix
sina väl beväpnade ryttare anfalla de upproriska, och, ehuru
deras trupper i antal voro ungefär en mot tio, lyckades det
dem att nedsabla och döda hela svärmen, och de besegrade
blefvo nedhuggna utan skonsamhet. Borgherrarne uppförde
ofta öfver vägarne inom sina egor slagbommar, hvarest tull
affordrades alla, som skulle förbi, och kronvasallerna ansågo
sig ega fullkomlig rätt till detta prejeri. Men dessa
kringvandrande riddare gjorde likvisst vanligen denna rätt stridig,
såsom det omtalas i Don Quixote. Ehuru riddaren af La
Mancha var 200 år efter sin tid, då han ville med svärd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
