Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riddaren höll den antingen med venstra handen eller fästade
den på bröstet, då han behöfde båda händerna att styra
hästen. Hjelmen var prydd med en fjäderbuske eller en
guldkrans och, såsom det står i Namnlös och Valentin, ”jnnan j
krantzen stod eth biladæ aff gull ræt som en jomfrv, och
haffde thz bilæde ett finger gull i sinæ hand, ther aff gik eth
vnderligt skiin.” I hertig Erik Månssons sigill var en riddare
i full rustning och till häst, med skölden hängande på venstra
armen, och lansen var försedd med en fana. På hjelmen hade
han tolf fanor; och på skölden, fanorna och hästen syntes
folkungavapnet: ett lejon. Det ansågs såsom en svår
förolämpning om någon riddare antog en annans sköldemärke, och
många tvister uppstodo af denna anledning, af hvilka flera slutade
blodigt. Härolderna voro de, till hvilka man vädjade, då man
försökte att i godo bilägga en sådan tvist, och häraf har
heraldiken uppstått. Med tiden gingo både valspråk och
sköldemärke i arf inom slägten.
En sak, som utmärkte Nordens riddare, var deras lust
för sjöfärder, ett arf från vikingatiden, och de förmögnare
hade alla sina örlogsskepp, snäckor, hvilka, enligt
folkvisorna, ofta voro försedde med silkessegel eller, såsom
professor Wedel Simonsen anmärker, segel, som voro broderade
med silke.
Riddaren brukade under striden begagna sig af vissa
stridsrop, som upprepades af hans följeslagare, hvilka skulle samla
sig kring hans standar, då han höjde detta rop, som vanligen
utgjordes af något helgonanamn tillika med riddarens eget
slägtnamn, och bildade i allmänhet detta stridsrop äfven
truppens lösen. Detta riddarens standar skiljde sig betydligt från
den fana, som svennen fick begagna, ty den förre hade ett
stort tvåuddigt banér, men den sednare endast en smal fana
eller vimpel, penoneel.
Saxo Grammaticus omtalar, att slägten Banér fått sitt
namn deraf, att, då under Knut den stores krig i England,
de danska fanorna en gång började vika, tog en, vid namn
Tymmo, från Seeland en gren från ett träd, och kring detta
banér samlade han ånyo sina landsmän, som vunno en afgjord
seger, medan Tymmo gick framför dem med sitt ovanliga standar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
