Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tades såsom ett groft fel; att hugga hans häst eller skada
honom sjelf nedanom lifgördelen ansågs såsom en feg och
vanhederlig handling; hvarför uti en dansk kämpevisa Berner Rise
förebrår Orm Ungersvend, att han ”hug ham af i Knæene”:
”Det var aldrig nogen Kæmpeseed, hinanden saa nederlig at fælde”;
men Orm ursäktar sig med, att ”han kunde ikke længere række.”
Då riddarne stredo till fots, brukade de kasta af sina spjut och
nyttja dem såsom fotfolket sina pikar. De stridde dock oftast
till häst, och tyckas hafva bildat något, liknande våra
nuvarande rytterisqvadroner. Deras hästar voro genom tornerspel och
öfningar vanda att utan tvekan störta emot hvarandra, och då
detta tungt beväpnade rytteri sammanstötte, gaf det ett starkt
dån. Alla stora träffningar afgjordes oftast af rytteriet, ända
till dess Sweitzarne visade, hvilken förmåga äfven fotfolket
kunde ådagalägga. Englands bågskyttar trotsade äfven både
Frankrikes och Skottlands jernklädda riddare, ty de sköto så
skickligt, att deras pilar, såsom en samtida författare
uttrycker sig, gingo genom harnesk, splittrade lansar och trängde
till och med genom svärd(?!) Utan att uträtta dylika storverk,
voro äfven andra länders bågskyttar utmärkt skickliga och
säkra att träffa sitt mål. Så hade Albrekt Otteson, som var
befälhafvare på Åhus under Erik XIII:s tid, en bågskytt, som
var så skicklig, att han kunde ställa sig sjelf vid borgaledet
och låta skytten stå på borgen ocb afskjuta den utterskinnsmössa,
riddaren bar på hufvudet. I allmänhet hade likväl ryttaren
alltid öfverhanden i striden med motståndare till fots, genom
deras starka rustning, deras öfvade hästar och häftiga anfall.
Men riddaren klädde icke endast sig sjelf i jern, utan han
rustade äfven sin häst. I en dansk kämpevisa heter det derför:
”Herr Glab han holder paa bryniet Hest.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
