Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varande prelaterne gaf honom nu svärdet, som förut legat på
altaret, och ofta fästades sporrarne på honom af någon
förnäm dame. I Namnlös och Valentin omtalas, att, då
prinsessan Clarina dubbade Valentin, lät hon honom knäfalla på
en matta, hvarefter hon gaf honom en brynja och en
vapenrock af guldtyg, samt spände svärdet och högra sporren på
honom. I eden förband sig den nye riddaren att vara Gud,
kungen och damerna trogen. Emellertid skedde icke alla
ridderslag, äfven inom kungaborgen, med dessa ceremonier. Så
dubbade en konung af Portugal sin son framför markisens af
Marialvas lik och uppmanade sonen att i lif och död minnas
sin pligt, såsom denne gjort det. Den nyslagne riddaren
borde, då han invigdes, gifva almosor åt de fattiga, skänker
åt barder och härolder samt gåfvor till kyrkorna. Då han
återvände från kyrkan, emottogs han af musik och folkets
bifallsrop. Han plägade då sätta sig till häst och med lans
och svärd utföra några vackra öfningar. Tornerspel
anställdes vanligen vid dessa tillfallen, och festen slutades med ett
ståtligt gästabud.
Riddaren hade många rättigheter i samhället. Han egde
i vissa fall samma rang som konungen. Han hade stämma vid
krigsrådet, hans ord gällde såsom ed, han kunde blott dömas
af riddare och förde titel af herre och hans hustru kallades fru,
madame, dame. Då 1280 års Skenninge lag stadgar, att
oqvädinsord skola undvikas af alla konungens män och dem,
som tjente i herramannagårdar, äro straffen deremot helt olika
för riddarne och andra. Så skalle riddaren fria sig med två
svenner af vapen, men hirddrängen skulle genast skiljas från
sin tjenst m. m. Riddaren egde rätt att samla en trupp, som
icke öfversteg 1000 man. Sjelf tjente han till häst och helt
och hållet jernklädd. De brukligaste vapnen voro lans och
svärd. Äfven nyttjades ofta en stridsklubba, som hängde vid
sadelknappen, samt en dolk, som begagnades vid strid, då
svärdet icke mera kunde begagnas. Emellertid var lansen
det vapen, som var svårast att föra, och att stöta
motståndaren med lansspetsen på hjelmen eller på bröstet, under det
att hästarne voro i fullt språng, ansågs såsom en ridderlig
strid, men att rida om honom utan att träffa honom, betrak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
