Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Återfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade fordrat, att den tragiske hjälten skulle vara varken
helt god eller helt ond. Men detta kan Corneille ej gilla.
Hans Polyeucte hade varit utan fel och dock behagat, likaså
Cléopâtre i Rodogune, som var helt igenom brottslig utan
någon försonande egenskap. Den förre hade väckt medlidande,
den senare fruktan, och här gör Corneille en viktig
anmärkning. Visserligen var tragediens uppgift att väcka fruktan och
medlidande, och detta kunde väl ske genom samma hjälte,
såsom Rodrigue i Le Cid, men detta var icke nödvändigt, utan
man kunde även såsom i Polyeucte och Rodogune moderera
regeln därhän, att hjälten skulle väcka antingen fruktan
eller medlidande — en uppfattning av Aristoteles’ bekanta
sats, som ligger bakom hela det italienska renässansdramat,
ehuru ingen förut uttalat denna sats med samma bestämdhet
som Corneille. Mest intresserade han sig för tidens stora
diskussionsämne: de tre enheterna. Naturligtvis håller han
på handlingens enhet och fördömer ur den synpunkten sin
egen Horace. Men han fattar denna enhet vida strängare
än Shakspere och Lope, som utan att kränka den dock
kunnat väva flera motiv samman. Corneille uttalade här
likväl sin tids franska uppfattning. Ty i den strängt
enhetliga, överskådliga handling, som han fordrade, hava vi
onekligen att se ett bland de mest karaktäristiska särmärkena
på det fransk-klassiska dramat. Vad tidens enhet beträffar,
tar han fullt dogmatiskt upp den åsikt, som utbildats av
renässansens estetiker, liksom dessa med utgångspunkt från
“sannolikheten“, men han sysselsätter sig aldrig med själva
huvudfrågan: om ett dylikt begränsat tidsmått över huvud
är nödvändigt. I stället diskuterar han frågan, om med
“solvarvet“ skall menas tolv eller tjugofyra timmar, och
anser, att man tack vare rätten att i dramat infoga
“berättelser“ om föregående händelser kan reda sig med denna
begränsning. Han känner dock den tvångströja, som
härigenom lades på skalden, och säger sig därför ej hava några
skrupler att gå ända till trettio timmar. Många, fortsätter
han, anser denna regel tyrannisk, men den stöder sig icke
på Aristoteles, utan på sunda förståndet, och idealet är
därför en handling, som upptar blott två timmar eller den
tid en representation varar. De överskjutande timmarna
böra i varje fall förläggas till mellanakterna — varför man
ej ur “sannolikhetens“ synpunkt lika väl kunde kosta på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
