Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Återfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att inte handla, utan i stället hålla tal, har Antiochus, innan
han dricker, ett litet anförande, och under detta hinner
giftet göra sin verkan på Cléopâtre. Antiochus är räddad
och giftblanderskan faller på sin egen gärning.
Över bristen på en “osannolik“ handling kan man här
således ej klaga. Men med ett dylikt drama hade den
franskklassiska tragedien onekligen återfallit i barock, och i själva
verket håller denna reaktion jämna steg med den, som
samtidigt gjorde sig gällande inom det franska statslivet.
De krafter, som Richelieus politik hållit bundna, sökte efter
hans bortgång åter bliva fria, på statsmaktens kraftfulla
utveckling under Richelieu följde Fronden, och det blev
först Ludvig XIV, som på 1660-talet såsom myndig konung
kunde återupptaga sin store företrädares politik. Men hans
man var icke Corneille, som till hela sin naturell var vida
mera Cids skald än Horaces och blott för några få år böjt
sig för kardinalens mäktiga personlighet. Den
fransk-klassiska tragedien, Horace och Cinna, fortsätter därför ej med
Rodogune, utan först med Racines Andromaque.
Såsom den faktiska avslutningen på den lysande delen av
sin skaldebana utgav Corneille sina tre discourser, som
innehålla hans estetiska livserfarenhet. Tänkare var Corneille
icke, några nyheter kommer han ej heller med, och de flesta
av hans satser återfinnas hos renässansens italienare. Lessing
hade därför ej svårt att sedermera alldeles smula sönder
hans estetik. Men den blev dock av stor betydelse för mer
än ett århundrade, och skalden Corneille hade onekligen
under hela sitt liv grubblat över dessa frågor. Vi skola
därför taga en översikt av innehållet.
I allmänhet underordnar han sig Aristoteles, men i några
punkter anser han sig skyldig att opponera. Liksom för
medeltidens och renässansens estetiker har dramat också för
Corneille ett moraliskt syfte. Visserligen säger han, att
den dramatiska poesiens enda mål är åskådarnas nöje, men
å den andra sidan skall dramat måla dygder och laster samt
lära oss älska dygden och avsky lasten. Dygden borde
därför framställas så tilltalande som möjligt, lasten så
avskräckande som möjligt. Denna teori hade emellertid till
följd, att hans ädla personligheter blevo överdrivet ädla,
hans brottslingar till överdrift brottsliga, aldrig bilder av
människorna sådana de verkligen äro. Aristoteles däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
