Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bonhomme Corneille“, aldrig skriva en verklig tragedi som
Romeo and Juliet, Hamlet eller Lear; det var först den
“veke“ Racine, som lyckades skapa ett dylikt drama. En
brottsling, en “tyrann“ borde enligt Corneille väl straffas,
ty det fordrade moralen, men han hade icke hjärta att låta
det ädla i livet duka under, och sker det någon gång,
såsom i Polyeucte, så slutar det hela i en apoteos; utöver
renässansens “tyrann- och martyrtragedier“ kom han således
icke. Och slutligen lånade han från denna renässanstragedi
flera av dess hjälpmedel, den förtrogne, budbäraren m. m.
Men å den andra sidan skilde sig det fransk-klassiska
drama, som Corneille skapade, i flera väsentliga punkter
från renässansens tragedi. Corneille hade lärt sig icke så
litet av tragikomedien, med vilken han börjat; han hade
lärt sig, att för ett drama var handlingen nödvändig.
Renässanstragedien hade snarast varit en elegi, en serie av
lamentationer — vi erinra oss den första franska tragedien,
Jodelles Cléopâtre, som börjar först efter Antonius’ död och
endast skildrar Kleopatras sista stunder. Corneille däremot
nöjer sig ej med blott katastrofen. Denna förlägges först
till femte akten, och de övriga fyra fyllas av en ständigt
stigande handling, lika komplicerad, spännande och rik på
överraskningar som tragikomediens. Men denna nya
handling har ej längre tragikomediens eller romanens lösa
byggnad, utan är fast och logiskt upptimrad; varje ny vändning
leder allt mera bestämt mot upplösningen, som dock icke
såsom i renässanstragedien redan från början kan anas.
Detta var något nytt. Den rika handlingen fanns redan
hos Hardy, men icke den fasta byggnaden. Särskilt var
det en sak, som Corneille höll på, “la liaison des scènes“:
varje scen skulle förberedas i och utvecklas ur den
föregående, och några avbrott i handlingen fingo icke
förekomma. Det hela blev därför såsom ett matematiskt
problem, “ett system“, passande för Descartes’ århundrade.
I allmänhet äro Corneilles tragedier byggda på en skarp
konflikt, på en strid mellan olika principer, och även
härigenom förde han det franska dramat ett stort steg framåt;
någon dylik kamp hade förut knappast förekommit. Men
detta framsteg köptes på bekostnad av en brist, som mer
eller mindre återfinnes hos hela det fransk-klassiska dramat.
Figurerna hos Corneille representera en princip, äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
