Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i marmor. Renässansestetiken låg ock bakom den
franskklassiska tragediens val av hjältar. Trissino och hans
efterföljare hade blott fäst sig vid den yttre samhällsställningen,
fordrat, att de handlande i en tragedi skulle vara konungar
eller furstar. Corneille står i det hela på samma
ståndpunkt. Han har en ultraspansk uppfattning av börden: en
adelsman vågar ej höja sina blickar upp till en infantinna,
och hon kan ej sänka dem ned till honom, en “nourrice“
kan ej hysa några ädla känslor och måste därför förvandlas
från en kvinna av folket till en adlig “gouvernante“.
Corneille — säger Lemaître, som påpekat detta drag hos
skalden — hade börjat med “la culte de la grandeur“ och
slutat med “la manie des grandeurs.“ Men bakom
Corneilles drama låg dock en djupare uppfattning av tragediens
natur än den renässansen haft. Visserligen ansågs under
hela 1600-talet en rent borgerlig tragedi fortfarande omöjlig.
Men huvudsynpunkten för Corneille var dock den, att en
tragedi skulle återgiva en handling av större mått än det
dagliga livets, en betydande konflikt, som kunde sätta de
stora lidelserna i svallning, och här kom Corneille att
opponera sig mot en av renässansestetikens fundamentalsatser,
som han i andra fall erkände, fordran på “la vraisemblance.“
Man har, säger han, med stöd av Aristoteles uppställt en
mycket falsk sats, att ämnet i en tragedi skall vara
“sannolikt“. Detta gäller blott behandlingssättet, ej ämnet, som
bör vara “extraordinaire, illustre et invraisemblable“. Detta
skrev han visserligen först 1660, då han ville försvara sina
senare tragedier, men så voro ju redan Le Cid, Horace och
Polyeucte skrivna. Den första skildrar en ung kvinna, som är
kär i den man, som dödat hennes far, den andra en hjälte, som
kämpar mot sina svågrar och dräper sin syster, den tredje
en svärfar, som dömer sin måg till döden. Här är
konflikten dock ännu jämförelsevis enkel, men som vi sedan
skola se ledde denna teori in Corneille på en villoväg, som
förde honom bort från den äkta klassiciteten. Däremot
höll han ej på den gamla, av antiken aldrig erkända regel,
som kommit fram först under medeltiden, att en tragedi
alltid måste sluta i olycka — Cinna benådas och Horace
frikännes; t. o. m. Le Cid kallade han själv sedan en
tragedi. Och i själva verket kunde Corneille, som så ofta med
orätt stämplats såsom en kraftgenius, men innerst var “le
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
