Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstruerade, aldrig gripna ur livet — Horace är den personifierade
fosterlandskärleken, Polyeucte hängivenhet för kristendomen.
Deras karaktärer äro utan alla nyanser, de fyllas av ett
enda patos, och lika litet som antikens hjältar förändra de
detta. Någon utveckling såsom hos Shakspere förekommer
därför ej hos Corneille, utan hans hjältar äro från början
färdigbildade, logiskt konstruerade och insatta i en
handling. Konflikten hos Corneille blir därför aldrig verklig på
samma sätt som hos Shakspere. Det är en logisk konflikt,
men icke en psykisk. Personerna äro ständigt på det klara
med, huru de skola handla, och de tveka därför aldrig,
varken Rodrigue, Horace eller Polyeucte. Hos de båda
senare kan man ej heller tala om något själslidande, utan
de äro snarare glada över att få offra — utan att offret
kostar dem ringaste ansträngning eller smärta, utan att
offret är något offer. Men å andra sidan var Corneille
dock skald, och detta kommer fram i dramats andra figurer,
som onekligen äro rikare och livsvarmare än hjältarna själva.
Pauline, Sévère och Felix hava visserligen ej de Shakspere’ska
gestalternas mångstämmighet, men de äro dock psykologiskt
betydligt mera fördjupade än Polyeucte. Fullt levande
gestalter äro likväl icke ens de. Även de äro skapelser
av rationalismens århundrade, ej av renässansens, och för
känslolivet, för det irrationella hos människan hade
teoretikern Corneille lika litet sinne som hela hans samtid.
Gestalterna i hans drama handla städse som
förståndsmänniskor, av plikt, av ärelystnad o. s. v., men alltid på grund
av en förståndsslutsats, aldrig impulsivt, irrationellt, och
t. o. m. kärleken motiveras av förnuftsskäl. Chimène älskar
Rodrigue, därför att han är ridderlig och tapper, Pauline
blir till sist förälskad i sin make, därför att han visar sig
såsom en hjälte. Överallt ett klart därför. Det var först
med Racine, som det irrationella, känslolivet, skulle få
betydelse för tragediens karaktärsteckning. Men icke ens han
nådde fram till Shakspere’s rika individualisering, ville det
ej heller. Ty det betecknande för hela den franska
klassiciteten är just, att den icke ville framhålla det individuella,
varken de personliga eller nationella nyanserna, utan blott
det allmänmänskliga, det ideellt humana, och det var till
ett dylikt drama, som Corneille lade grunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
