Version 1.2 of svenykter/0009 - (history)
hednatraditionen tillskrefs den vise guden eller höfdingen Odin, heter det bl. a. att “männens sans söfves af ölet“. Bland nidingsdåd uppräknas i en af landskapslagarna “at dræpa man i ölbænk“, och i nästan alla vitsordas ölet som rusdryck och som orsak till våldsgärningar och brott. Den dryck som den stora massan af folket drack under medeltiden torde också varit <i>öl</i>. Säkert är åtminstone, att det var maltdrycker som brukades. Vinet var endast de förnämas förmån, och brännvinet var då okänt. Den katolska kyrkan, utvecklad i länder, som alltid utmärkt sig för jämförelsevis större måttlighet, saknade tvifvelsutan ej sina förtjänster om nykterhetssträfvandet under medeltiden. Säkert är, att de katolska prästerna och munkarna i synnerhet i de första kristna seklerna af vårt lands historia, i sammanhang med ifrandet mot andra laster, äfven vändt sig mot dryckenskapen. Men småningom kom prästerskapet nästan uteslutande att bestå af infödda svenskar, som, ehuru kristnade, medförde sina ärfda nordiska traditioner och anlag, och i den katolska tidens senare skiften tilltog dryckenskapen särskilt bland munkar och präster så i vårt land som i andra länder. Någon insikt om alkoholens i och för sig farliga egenskaper torde ej funnits i dessa äldre tider, utan dryckenskapen betraktades väl ungefär på samma sätt som omåttligt ätande, och förtärande af spritdrycker i mindre kvantiteter som ganska oskadligt. En satir från medeltiden “Herr Abboten“, hvilken visserligen har utländsk källa men torde vara bearbetad efter inhemska förhållanden, gycklar med prelaternas vällefnad och böjelse för dryckjom, men kan näppeligen anses skrifven i rent nykterhetssyfte. För kuriositetens skull må ett utdrag meddelas: “När abboten har ätit, griper han en ölmugg och dricker en stark klunk. Först dricker han för den heliga kyrkan, att Gud frälse henne, andra drycken dricker han för att Gud må gifva bönderna ett godt år, tredje gången dricker han för brödernas synder, fjärde gången dricker han för stapeln som står i Babylon, att den ej må falla, femte gången för klockan som står i Lund, att hon ej må spricka; så dricker herr abboten 7 sinom 70 gånger. Sedan går herr abboten från bordet och säger: Miserere mei, deus (“Gud, förbarma dig öfver