Version 1.1 of allmlihi/4/0177 - (history)
DEN FRANSKKLASSISKA TRAGEDIEN 159 erade, aldrig gripna ur livet — Horace är den personifierade fosterlandskärleken, Polyeucte hängivenhet för kristendomen. Deras karaktärer äro utan alla nyanser, de fyllas av ett enda patos, och lika litet som antikens hjältar förändra de detta. Någon utveckling såsom hos Shakspere förekommer därför ej hos Corneille, utan hans hjältar äro från början färdigbildade, logiskt konstruerade och insatta i en hand- ling. Konflikten hos Corneille blir därför aldrig verklig på samma sätt som hos Shakspere. Det är en logisk konflikt, men icke en psykisk. Personerna äro ständigt på det klara med, huru de skola handla, och de tveka därför aldrig, varken Rodrigue, Horace eller Polyeucte. Hos de båda senare kan man ej heller tala om något själslidande, utan de äro snarare glada över att få offra — utan att offret kostar dem ringaste ansträngning eller smärta, utan att offret är något offer. Men å andra sidan var Corneille dock skald, och detta kommer fram i dramats andra figurer, som onekligen äro rikare och livsvarmare än hjältarna själva. Pauline, Sévère och Felix hava visserligen ej de Shakspere’ska gestalternas mångstämmighet, men de äro dock psykologiskt betydligt mera fördjupade än Polyeucte. Fullt levande gestalter äro likväl icke ens de. Även de äro skapelser av rationalismens århundrade, ej av renässansens, och för känslolivet, för det irrationella hos människan hade teore- tikern Corneille lika litet sinne som hela hans samtid. Gestalterna i hans drama handla städse som förståndsmän- niskor, av plikt, av ärelystnad o. s. v., men alltid på grund av en förståndsslutsats, aldrig impulsivt, irrationellt, och t. o. m. kärleken motiveras av förnuftsskäl. Chimène älskar Rodrigue, därför att han är ridderlig och tapper, Pauline blir till sist förälskad i sin make, därför att han visar sig såsom en hjälte. Överallt ett klart därför. Det var först med Racine, som det irrationella, känslolivet, skulle få be- tydelse för tragediens karaktärsteckning. Men icke ens han nådde fram till Shakspere’s rika individualisering, ville det ej heller. Ty det betecknande för hela den franska klassi- citeten är just, att den icke ville framhålla det individuella, varken de personliga eller nationella nyanserna, utan blott det allmänmänskliga, det ideellt humana, och det var till ett dylikt drama, som Corneille lade grunden.