Return to Recent Changes
| Changes made to moderutv/0019 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 398 | 357 = 90% | 1 = 0% | 40 = 10% | |
| 1.2 | 401 | 357 = 89% | 5 = 1% | 39 = 10% | |
al So z
DEN FORNSVENSKA TIDEN. 13
pen,landskapen, mellan <i>svear</i> och götar,<i>götar</i>, hvilka växelvis tillsätta konun-
gar,
konungar, ofta samtidiga med hvarandra och kämpande med
hvarandra, till dess att Folkungaättens kraftiga hand hop-
knyter
hopknyter vårt folk till åtminssone en yfire<i>yttre</i> enhet.
Vi kalla denna tid zuntiden,<i>runtiden</i>, emedan nästan all vår
kunskap om vårt språk under dessa århundraden grundar
gig
sig på runinskrifter. Och dessa visa i vårt språk en lika
stor oreda och splittring som vår historia visar oss i vårt
folks politiska lif. Runinskrifterna framställa för oss så
godt de kunna alla de dialektskillnader, som då funnos, och
det är lika litet fråga om enhet och ordning i språket som
i samhället.
Våra runinskrifter äro visserligen ganska talrika —
man barhar hittills upptäckt öfver 2,000, bland hvilka de
flästa äro från 1000- och 1100-talen e. Kr. och sålunda
från kristen tid — men de gifva oss dock i det hela ganska
ringa upplysning om vårt språks första skeden. Detta be-
ror
beror af flera omständigheter. För det första var runalfa-
betet
runalfabetet mycket fattigt. Det bestod blott af 16 bokstäfver.
Vi äga nu 29, af hvilka väl några äro öfverflödiga (CE(c, q,
w, x), men å andra sidan sakna vi flera, som vore behöf-
liga
behöfliga (enkla tecken för tj-, sj-, ng-ljuden m. fi.).fl.). Språkljuden
voro åter — det veta vi med visshet — på den tiden
åtminstone ej färre än hvad de nu äro. Därför måste
samma bokstaf eller runa ofta få tjäna att uttrycka flera
ljud. Så t. ex. fick runan för <i>u</i> äfven uttrycka 0, ö<i>o, ö, y</i> och
v.
<i>v</i>. För det andra äro dessa runinskrifter ofta till sitt inne-
håll
innehåll mycket torftiga. I allmänhet kunna vi säga, att på
en runsten står blott följande: "Den“Den och den reste denna
sten efter den och den",den“, ibland med ett tillägg: "Gud“Gud
hjälpe hans själ",själ“, eller: "Den“Den och den högg (= inristade)
dessa runor".runor“. Härifrån finnas visserligen flera värdefulla
undantag, men de äro ty värr blott undantag.
Dock — ehuru således materialet.materialet är i det hela ganska
magert, kan det i alla fall, rätt begagnat och belyst af
den jämförande språkvetenskapen, gifva oss en rätt full-
ständig
fullständig insikt om vårt modersmål i dess älsta gestalt, men
denna mera beroende af vetenskapliga forskningar än en
omedelbar följd af runinskrifterna själfva. Vilja vi nu
något närmare betrakta det språk våra förfäder på denna
tid talade, finna vi lätt, att det var gåså olika vårt nuva-