Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Den fornsvenska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landskapen, mellan svear och götar, hvilka växelvis tillsätta
konungar, ofta samtidiga med hvarandra och kämpande med
hvarandra, till dess att Folkungaättens kraftiga hand
hopknyter vårt folk till åtminssone en yttre enhet.
Vi kalla denna tid runtiden, emedan nästan all vår
kunskap om vårt språk under dessa århundraden grundar
sig på runinskrifter. Och dessa visa i vårt språk en lika
stor oreda och splittring som vår historia visar oss i vårt
folks politiska lif. Runinskrifterna framställa för oss så
godt de kunna alla de dialektskillnader, som då funnos, och
det är lika litet fråga om enhet och ordning i språket som
i samhället.
Våra runinskrifter äro visserligen ganska talrika —
man har hittills upptäckt öfver 2,000, bland hvilka de
flästa äro från 1000- och 1100-talen e. Kr. och sålunda
från kristen tid — men de gifva oss dock i det hela ganska
ringa upplysning om vårt språks första skeden. Detta
beror af flera omständigheter. För det första var
runalfabetet mycket fattigt. Det bestod blott af 16 bokstäfver.
Vi äga nu 29, af hvilka väl några äro öfverflödiga (c, q,
w, x), men å andra sidan sakna vi flera, som vore
behöfliga (enkla tecken för tj-, sj-, ng-ljuden m. fl.). Språkljuden
voro åter — det veta vi med visshet — på den tiden
åtminstone ej färre än hvad de nu äro. Därför måste
samma bokstaf eller runa ofta få tjäna att uttrycka flera
ljud. Så t. ex. fick runan för u äfven uttrycka o, ö, y och
v. För det andra äro dessa runinskrifter ofta till sitt
innehåll mycket torftiga. I allmänhet kunna vi säga, att på
en runsten står blott följande: “Den och den reste denna
sten efter den och den“, ibland med ett tillägg: “Gud
hjälpe hans själ“, eller: “Den och den högg (= inristade)
dessa runor“. Härifrån finnas visserligen flera värdefulla
undantag, men de äro ty värr blott undantag.
Dock — ehuru således materialet är i det hela ganska
magert, kan det i alla fall, rätt begagnat och belyst af
den jämförande språkvetenskapen, gifva oss en rätt
fullständig insikt om vårt modersmål i dess älsta gestalt, men
denna mera beroende af vetenskapliga forskningar än en
omedelbar följd af runinskrifterna själfva. Vilja vi nu
något närmare betrakta det språk våra förfäder på denna
tid talade, finna vi lätt, att det var så olika vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
