Return to Recent Changes
| Changes made to moderutv/0016 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 487 | 366 = 75% | 1 = 0% | 120 = 25% | |
| 1.2 | 427 | 366 = 86% | 15 = 4% | 46 = 11% | |
förser
ER
PPS
dd
trög RER
ra
,F
gy ren
EA rr
ppresonnnnn
ISAR edt s
Aä0 omr fir BG rNvRNA a
4 Re
Eero nr
a
+
RA Fre Fr RT BA NA RP ARE RS Be <A ee oa RT RR Sa TLA Rn nd
UR CMNDL SRS OVER a ARTE ENAS Ae FORTRESS q
KRA RATAR
NR LL LV
ENA RASAR
EEE SS ae I rss Jomskpera er Sv JR FY FARA? KBR JR EA
SrägRrvbrn et
RAS Sege =
>
ooo
i
+
iv
"”
10 ' MODERSMÅLET.
vändigtnödvändigt <i>(eka) band, (wiR) bundum</i> — med tecknet () menas,
att orden <i>eka</i> = jag och <i>wiR</i> = vi kunde uteslutas — utan
man hade äfven i vissa fall särskilda former, när det var
fråga om två och icke flera, så att <i>vi (två) bundo</i> hette
<i>(wit) bundu,bundu</i>, men <i>vi (flera) bundo (wiR) bundum.bundum</i>. Härmed
vilja vi dock ingalunda hafva sagt, att vårt nu varande
språk skulle i samma mån vara otydligare, som det är
formfattigare än urnordiskan. Det är nämligen ingalunda
gifvet, att ett språk är tydligare och klarare i samma mån
det är mera formrikt. Tvärt om kan det stundom i hög
grad bidraga till ett språks klarhet, att ändelser blifva
ersatta genom själfständiga ord. När vi nu — för att yt-
terligare
ytterligare upprepa samma exempel — säga <i>jag band, vi
band,
band</i>, är detta till och med tydligare än när våra urnor-
diska
urnordiska förfäder sade <i>(eka) band, (wiR) bundum,bundum</i>, ty <i>band</i>
kunde äfven betyda <i>(han) band.
Valband</i>.
Väl kunna viivi i flera fall vara frestade att afundas
våra förfäder deras språk, men de skulle ock, om de kunde
uppstå ur sina tusenåriga grafvar, kunna i många fall
blifva frestade att afundas oss vårt modersmål.
Vi sade, att i allmänhet ej kan spåras några dialektskill-
nader
dialektskillnader i urnordiskan. Inskrifter från så skilda trakter som
t. ex. från Slesvig och Trondhjem förete ingen nämnvärd
olikhet. Detta är fullt sant, så vida det endast är frågan
om en skillnad i rummet.<i>rummet</i>. Däremot finnes det en stundom
ganska stor språklig skillnad mellan urnordiska inskrifter,
som äro skilda till tiden.<i>tiden</i>. Jämföra vi minnesmärken af det
urnordiska språket från 500-talet och från 700-talet e. Kr.,
finna vi ofta en ej ringa olikhet i språkformerna. Fler-
talsformen
Flertalsformen <i>stenar</i> hette t. ex. på 5500-talet stainoR,500-talet <i>stainoR</i>, men på
7100-talet stainaR,
700-talet <i>stainaR</i>, åtminstone i vissa trakter. Ju yngre
minnesmärken af urnordiskan vi betrakta, dess större lik-
het
likhet visar den med sitt dotterspråk, vårt modersmål.
Och under vikingatiden kan man ock, som sagt, skönja
värkliga dialektskillnader, i det att språket på samtidiga,
men från olika trakter härstammande inskrifter visar i det
hela allt större olikheter från ju mera sins emellan af-
lägsna
aflägsna orter dessa inskrifter äro. Dessa dialektskillnader,
som vi nu börja att kunna spåra, utbildas allt mera och
återfinnas sedan fullt utvecklade i de olika nordiska språ-
ken
språken — vårt modersmål och dess ofvan nämda systerspråk.
Det är därför vi äro berättigade att säga, att söndersplitt-