Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Det urnordiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändigt (eka) band, (wiR) bundum — med tecknet () menas,
att orden eka = jag och wiR = vi kunde uteslutas — utan
man hade äfven i vissa fall särskilda former, när det var
fråga om två och icke flera, så att vi (två) bundo hette
(wit) bundu, men vi (flera) bundo (wiR) bundum. Härmed
vilja vi dock ingalunda hafva sagt, att vårt nu varande
språk skulle i samma mån vara otydligare, som det är
formfattigare än urnordiskan. Det är nämligen ingalunda
gifvet, att ett språk är tydligare och klarare i samma mån
det är mera formrikt. Tvärt om kan det stundom i hög
grad bidraga till ett språks klarhet, att ändelser blifva
ersatta genom själfständiga ord. När vi nu — för att
ytterligare upprepa samma exempel — säga jag band, vi
band, är detta till och med tydligare än när våra
urnordiska förfäder sade (eka) band, (wiR) bundum, ty band
kunde äfven betyda (han) band.
Väl kunna vi i flera fall vara frestade att afundas
våra förfäder deras språk, men de skulle ock, om de kunde
uppstå ur sina tusenåriga grafvar, kunna i många fall
blifva frestade att afundas oss vårt modersmål.
Vi sade, att i allmänhet ej kan spåras några
dialektskillnader i urnordiskan. Inskrifter från så skilda trakter som
t. ex. från Slesvig och Trondhjem förete ingen nämnvärd
olikhet. Detta är fullt sant, så vida det endast är frågan
om en skillnad i rummet. Däremot finnes det en stundom
ganska stor språklig skillnad mellan urnordiska inskrifter,
som äro skilda till tiden. Jämföra vi minnesmärken af det
urnordiska språket från 500-talet och från 700-talet e. Kr.,
finna vi ofta en ej ringa olikhet i språkformerna.
Flertalsformen stenar hette t. ex. på 500-talet stainoR, men på
700-talet stainaR, åtminstone i vissa trakter. Ju yngre
minnesmärken af urnordiskan vi betrakta, dess större
likhet visar den med sitt dotterspråk, vårt modersmål.
Och under vikingatiden kan man ock, som sagt, skönja
värkliga dialektskillnader, i det att språket på samtidiga,
men från olika trakter härstammande inskrifter visar i det
hela allt större olikheter från ju mera sins emellan
aflägsna orter dessa inskrifter äro. Dessa dialektskillnader,
som vi nu börja att kunna spåra, utbildas allt mera och
återfinnas sedan fullt utvecklade i de olika nordiska
språken — vårt modersmål och dess ofvan nämda systerspråk.
Det är därför vi äro berättigade att säga, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
