Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Det urnordiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den s. k. antikva-stilen, hvarpå denna lilla uppsats är
tryckt, och den s. k. fraktur-stilen — också blott en
ombildning af romarnas abcd — hvarpå än i dag biblar,
katekeser och äfven andra arbeten stundom tryckas.
Runskriften upphörde mycket tidigt i Tyskland, höll
sig längre kvar i England och längst i den skandinaviska
Norden, där den först omkring 1500 e. Kr. kan sägas ha
blifvit mera allmänt bortlagd efter en 500-årig strid mot
det med kristendomen införda och nu brukliga alfabetet.
Vilja vi jämföra det urnordiska språket och vårt nu
talade språk, förefaller det senare nästan som ett förkrympt
barn af det förra. Skulle vi t. ex. säga: Sven brände sin
son — så ljudtroget som möjligt efter uttalet återgifvet:
Svänn brännde sinn sån —, så skulle detta på urnordiska
lyda: SwainaR branniðe sinino sunu.[1] Vi nämna i
förbigående, att våra urnordiska förfäder mycket väl kunde
ha sagt detta, ty det var då vanligt att man brände liken
efter de döda. Säga vi: min son var död, måste detta på
urnordiska ha hetat: minaR sunuR was dauðaR. Vi vilja i
anledning af dessa exempel blott fästa uppmärksamheten
på en sak. Den skillnad mellan hvad i satsläran kallas
subjekt och objekt, den skillnad som vårt språk ännu i
formen bevarat i sådana fall som han—honom, hon—henne,
denna skillnad uttrycktes genom olika former i urnordiskan
nästan i alla ord, som betecknade en person, ett ting eller
en egenskap. Såsom subjekt hette min son, som vi se,
minaR sunuR, såsom objekt åter minino sunu.
Vi ha med dessa exempel sökt närmare belysa hvad
vi menade, då vi nyss sade, att ordformerna i vårt nuvarande
språk förefalla som hopkrympta, om de jämföras med de
motsvarande urnordiska. Genom en mängd af ändelser och
böjningsformer, som nu länge sedan förlorats, kunde våra
urnordiska förfäder vida bättre än vi uttrycka ordens
inbördes förhållande i satsen. Deras språk företer till och
med stundom en i våra ögon nästan öfverflödig
formrikedom. Vi säga, som ofvan nämts och som vi alla veta,
nu i dagligt tal jag band — vi band, om vi ock skrifva vi
bundo. Men på urnordiska hette det ej blott alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
