Return to Recent Changes
| Changes made to moderutv/0015 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 402 | 332 = 83% | 44 = 11% | 26 = 6% | |
| 1.2 | 425 | 332 = 78% | 10 = 2% | 83 = 20% | |
MT
SSG SERNER SSE
DET URNORDISKA SPRÅKET. 9den ss. k. antikva-stilen, hvarpå denna lilla uppsats är
tryckt, och den s. k. fraktur-stilen — också blott en om-
bildning.
ombildning af romarnas abedabcd — hvarpå än i dag biblar,
katekeser och äfven andra arbeten stundom tryckas.
Runskriften upphörde mycket tidigt i Tyskland, höll
sig längre kvar i England och längst i den skandinaviska
Norden, där den först omkring 1500 e. Kr. kan sägas ha
blifvit mera allmänt bortlagd efter en 500-årig strid mot
det med kristendomen införda och nu brukliga alfabetet.
Vilja vi jämföra det urnordiska språket och vårt nu
talade språk, förefaller det senare nästan som ett förkrympt
barn af det förra. Skulle vi t. ex. säga: <i>Sven brände sin
son</i> — så ljudtroget som möjligt efter uttalet återgifvet:
<i>Svänn brännde sinn sån</i> —, så skulle detta på urnordiska
lyda: SwamaR brannide<i>SwainaR branniðe sinino sunu.")sunu</i>.<footnote>Med R inuti eller i slutet af ord menas ett annat slags r än
det vi nu uttala, möjligen ett skorrande r. Med ð menas ett d uttalat
med tungspetsen satt mellan båda tandraderna.</footnote> Vi nämna i förbi-
gående,
förbigående, att våra urnordiska förfäder mycket väl kunde
ha sagt detta, ty det var då vanligt att man brände liken
efter de döda. Säga vi: <i>min son var död,död</i>, måste detta på
urnordiska ha hetat: <i>minaR sunuR was daudakR. NP viljatdauðaR</i>. Vi vilja i
anledning af dessa exempel blott fästa uppmärksamheten
på en sak. Den skillnad mellan hvad i satsläran kallas
subjekt och objekt, den skillnad som vårt språk ännu i
formen bevarat i sådana fall som han—honom, hon—henne,<i>han—honom</i>, <i>hon—henne</i>,
denna skillnad uttrycktes genom olika former i urnordiskan
nästan i alla ord, som betecknade en person, ett ting eller
en egenskap. Såsom subjekt hette <i>min son,son</i>, som Vi 86,vi se,
<i>minaR sunuR,sunuR</i>, såsom objekt åter <i>minino sunu.sunu</i>.
Vi ha med dessa exempel sökt närmare belysa hvad
vi menade, då vi nyss sade, att ordformerna i vårt nuvarande
språk förefalla som hopkrympta, om de jämföras med de
motsvarande urnordiska. Genom en mängd af ändelser och
böjningsformer, som nu länge sedan förlorats, kunde våra
urnordiska förfäder vida bättre än vi uttrycka ordens in-
bördes
inbördes förhållande i satsen. Deras språk företer till och
med stundom en i våra ögon nästan öfverflödig formrike-
dom.
formrikedom. Vi säga, som ofvan nämts och som vi alla veta,
nu i dagligt tal <i>jag band — vi band,band</i>, om vi ock skrifva <i>vi
bundo.
bundo</i>. Men på urnordiska hette det ej blott alldeles nöd-
') Med R inuti eller i slutet af ord menas ett annat slags r än
det vi nu uttala, möjligen ett skorrande T. Med d menas ett d uttalat
med tungspetsen satt mellan båda tandraderna.