Return to Recent Changes
| Changes made to moderutv/0010 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 406 | 368 = 91% | 6 = 1% | 32 = 8% | |
| 1.2 | 425 | 368 = 87% | 13 = 3% | 44 = 10% | |
OLA murder Lå es
4 MODERSMÅLET.
Vilja vi betrakta ett språk i dess skiftande former
under den tid det lefvat och lefver, vilja vi med andra
ord studera dess historia,<i>historia</i>, så äga vi med undantag af det
närvarande ögonblicket naturligtvis inga andra källor här-
för
härför än de minnesmärken af detta språk, som på ett eller
annat sätt i <i>skrift</i> blifvit bevarade, d. v. s. dess Iieratur.<i>literatur</i>.
Hade fonografen redan länge varit uppfunnen och använd,
skulle vi kunna genom den <i>höra</i> forna tiders talspråk —
nu kunna vi emellertid blott <i>se</i> deras skriftspråk och däraf
sluta oss till det fordom talade lefvande språket.
Då förhållandet så är, måste vi ock göra följande an-
märkningar: j
anmärkningar:
Skriften kan aldrig blifva en fullt trogen bild af talet.
Äfven med den mäst ljudtrogna stafning i världen kunna
vi med de synliga tecken, vi kalla bokstäfver, aldrig nog-
grant
noggrant återgifva de hörda ljuden. Skriften kan, äfven i
sin mäst fullkomliga gestalt, aldrig blifva annat än en mer
eller mindre misslyckad fotografi af talet.
Härtill kommer vidare, att knappt något alfabet fin-
nes,
finnes, som är så fullständigt, som det kunde vara. Det
alfabet våra förfäder användt och vi ännu använda är dess-
utom '
dessutom i jämförelse med många andra till och med mycket
bristfälligt. Vi sakna ännu i dag många skriftecken, som
vi behöfva och som vi kunde skaffa oss. Så t. ex. sakna
vi bland annat ett eget tecken för s/-ljudet<i>sj</i>-ljudet (jämför själ,
skäl,<i>själ</i>,
<i>skäl</i>, <i>stjäl</i> o. s. v.) Härigenom blir det skrifna språket fak-
tiskt
faktiskt en än mer misslyckad:misslyckad fotografi af det talade än hvad
det nödvändigt behöfde vara.
När ett folk hunnit så långt i bildning, att det vill
skapa.
skapa sig en egen litteratur, gör sig dessutom oafvisligt
gällande behofvet af ett gemensamt stadgat skriftspråk.
Detta <i>litteraturspråk</i> måste för att vara gemensamt ock vara
för alla lika. Det måste därför ock vara så att säga i
viss mån stannat eller fruset i förhållande till det ständigt
flytande talspråket. De dialektiska skillnader, som alltid
mer eller mindre finnas äfven 1i det mäst vårdade tal-
språk
talspråk — eller, som man säger, i <i>riksspråket</i> — få där ej
framträda. Och äfven en mängd former, som man väl i
dagligt tal använder, men hvilka ej ännu vunnit allmänt
erkännande, hvilka ännu betraktas och föraktas som slarf-
viga
slarfviga och simpla — t. ex. att<i>tatt</i> i stället för tagit,<i>tagit</i>, <i>hinde</i> i stäl-
let
stället för <i>hann 0. 8.</i> o. s. v. — få i skriften ej brukas. De kunna