Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vilja vi betrakta ett språk i dess skiftande former
under den tid det lefvat och lefver, vilja vi med andra
ord studera dess historia, så äga vi med undantag af det
närvarande ögonblicket naturligtvis inga andra källor
härför än de minnesmärken af detta språk, som på ett eller
annat sätt i skrift blifvit bevarade, d. v. s. dess literatur.
Hade fonografen redan länge varit uppfunnen och använd,
skulle vi kunna genom den höra forna tiders talspråk —
nu kunna vi emellertid blott se deras skriftspråk och däraf
sluta oss till det fordom talade lefvande språket.
Då förhållandet så är, måste vi ock göra följande
anmärkningar:
Skriften kan aldrig blifva en fullt trogen bild af talet.
Äfven med den mäst ljudtrogna stafning i världen kunna
vi med de synliga tecken, vi kalla bokstäfver, aldrig
noggrant återgifva de hörda ljuden. Skriften kan, äfven i
sin mäst fullkomliga gestalt, aldrig blifva annat än en mer
eller mindre misslyckad fotografi af talet.
Härtill kommer vidare, att knappt något alfabet
finnes, som är så fullständigt, som det kunde vara. Det
alfabet våra förfäder användt och vi ännu använda är
dessutom i jämförelse med många andra till och med mycket
bristfälligt. Vi sakna ännu i dag många skriftecken, som
vi behöfva och som vi kunde skaffa oss. Så t. ex. sakna
vi bland annat ett eget tecken för sj-ljudet (jämför själ,
skäl, stjäl o. s. v.) Härigenom blir det skrifna språket
faktiskt en än mer misslyckad fotografi af det talade än hvad
det nödvändigt behöfde vara.
När ett folk hunnit så långt i bildning, att det vill
skapa sig en egen litteratur, gör sig dessutom oafvisligt
gällande behofvet af ett gemensamt stadgat skriftspråk.
Detta litteraturspråk måste för att vara gemensamt ock vara
för alla lika. Det måste därför ock vara så att säga i
viss mån stannat eller fruset i förhållande till det ständigt
flytande talspråket. De dialektiska skillnader, som alltid
mer eller mindre finnas äfven i det mäst vårdade
talspråk — eller, som man säger, i riksspråket — få där ej
framträda. Och äfven en mängd former, som man väl i
dagligt tal använder, men hvilka ej ännu vunnit allmänt
erkännande, hvilka ännu betraktas och föraktas som
slarfviga och simpla — t. ex. tatt i stället för tagit, hinde i
stället för hann o. s. v. — få i skriften ej brukas. De kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
