Return to Recent Changes
| Changes made to frey/1847/0557 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 378 | 340 = 90% | 0 = 0% | 38 = 10% | |
| 1.2 | 369 | 340 = 92% | 0 = 0% | 29 = 8% | |
och dolk”, sailesade Quélus till d’Entragues, dâ de skulle strida
mot hvarandra, ”men jag har blott mitt svärd.” — ”Desto o-
klokare
oklokare af dig”, svarade d’Entragues. ”Vi äro hitkomna att stri-
da,
strida, icke för att tala om varavåra vapen. Hvarför tog du icke din
dolk med dig!” De fäktade och Quélus stupade, sedan mot-
ståndaren
motståndaren afhuggit hans venstra arm, just då han skulle parera
ett hugg, hvartill han behöft sin dolk. Som det tillkom den
utmanade att välja vapen, uttänkte han ofta sådana, som kun-
de
kunde gifva honom någon fördel. Gillande berättar Brantôme,
huru en liten karl, som blifvit utmanad af en storväxt Gas-
cognare,
Gascognare, helt listigt utfunderade ett slags halskrage, som båda
skulle nyttja, men hvilken hindrade den långe att böja hufvu-
det
hufvudet och måtta rätt mot sin lille motståndare. En annan hade
låtit smida tvcnnetvenne svärd, som voro så bräckliga, att om de
icke begagnades med yttersta försigtighet och på ett sätt,
hvarmed han dagligen öfvat sig, skulle klingorna ovilkorligen
springa i stycken. Båda dessa sluge herrar dödade sina mot-
ståndare
motståndare utan mycken möda eller fara för sig sjelfva och njölonjöto
lika mycken heder af dessa mord, som om de stridt ärligt
och utan svek. Sekundanterne deltogo vanligen i striden, och,
då den ene kämpen stupat, tvekade icke den öfverlefvande att
hjelpa sin sekundant i striden mot den dödades ensamme följe-
slagare.
följeslagare. Den, som var utmanad, var aldrig säker på, altatt icke
motståndaren skulle låta lejda skälmar mörda honom på mö-
tesplatsen,
mötesplatsen, och Brantôme omtalar ilercflere sådana händelser ulanutan
att just klandra dem. Motståndarens ord ansågs icke heller
för tillräcklig borgen mot dylikt förräderi. De Rosne, som
utmanades af de Fargy, var en man, som var erfaren i dessa
strider och derfÖre forsigtig;derföre försigtig; men den unge ädlingen, hvilken
framförde utmaningen, gaf honom sitt ord och sin heder till
borgen, att han kunde förtro sig åt sin motståndare. Men
han svarade: ”Jag skulle anse det oförståndigt alt lila päatt lita på en
borgen, päpå hvilken jag icke skulle vilja låna 20 kronor.”
Brantôme anser detta svar för b&debåde riktigt och tlokLklokt. Ofta
brydde man sig alls icke om dylika toma ceremonie^*ceremonier, utan
nnanslog
man slog sina fiender utan vidare betänklighet hvar man träf-
fade dem**
träffade dem, och ädlingarne mördade hvarandra utan tvekan.
Brantôme omtalar en baron de Vitaux, som begick flera dy-