Return to Recent Changes
| Changes made to frey/1847/0555 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 343 | 280 = 82% | 18 = 5% | 45 = 13% | |
| 1.2 | 343 | 280 = 82% | 25 = 7% | 38 = 11% | |
med moralisk stränghet, under det katholiken Brantôme med
sedeslöst lättsinne förlöjligar dem just för de dygder, de om-
tala.
omtala. La Noue påstår, att af sådana böcker som Arnadis de
Gaule hcmtarhemtar hans samtid smak för sedeslöshet och blodtörst,
hrist
brist på all pligtkänsla och hämndlystnad, under det dessa
laster bemantlas med ärelystnad och falskt nit för den
allmänna ordningen. Om tornerspelen anmärker han, att dessa
uppträden förderfvade och förhärdade folket, som derigcnomderigenom
blefvo vane vid strider och blodsutgjutelse. "Låt”Låt dem”, ut-
ropar
utropar han, ”som vilja se hlod,blod, göra såsom Engelsmännen,
hvilka utÖfvautöfva sina grymma och råa lidelser mot djur och låta
tuppar och tjurar fäkta mot hvarandra, ty detta är bättre, än
att onödigt förspilla menniskoblod.”
Denne La Noue var cnen sträng och moralisk predikant,
men en tapper och skicklig krigare, ehuru han fördömde kri-
get,
kriget, då det icke var förauledtföranledt af den yttersta nödvändighet.
Brantôme deremot var en lättsinnig hofman, som blandade
otro och hädelse med de päfviskapåfviska vidskepelser, hvilka utgjorde
hans religion. Af den sednares yttrande om sin tids och hofs
seder och äsigteråsigter synes tydligt, altatt Frankrikes ädlingar länge-
sedan
längesedan förkastat allt, hvad riddarne ausägoansågo heligt och dyrbart.
Och deltadetta blir ännu tydligare, då man jemför, hvilka egen-
skaper
egenskaper man ansåg böra finnas hos en fullkomlig riddare, med
de man under slutet af 16:de århundradet vid Ludvig den he-
liges
heliges fordna hof gjorde anspråk på att möta hos den tidens
0 fruklan,
ädlingar.
Den gudsfruktan, som under riddartiden så noga iakttogs,
föfafctadés Sedan aå
föraktades sedan så öppet, att man t. ex. föredrog herr Tristan
för Sir Lancelot, emedan den förre endast förlitat sig på dnsin
egen kraft ockoch sitt svärd, då deremot den sednare aldräg un-
derlätaldrig
underlät att anbefalla sig koshos Gud ockoch Helgonen kvarhvar gång han
skulle strida, ty man ansåg detta såsom bevis på, att käkhan
saknade mod ockoch förtroende till sig sjelf ockoch sin styrka.
Likaså ansåg man nu den dyrkan, som riddarne fordom
egnat det vackra könet, såsom gammalmodig och orimlig. Af
den germaniska kyskheten ockoch renheten funnos, enligt Bran-
tôme,
Brantôme, föga spår qvar vid deldet franska hofvet. Men den råa
sinnlighet, som så ofta förmörkar den platoniska kärleken,
laster bemantlas med ärelystnad och falskt nit för den all-
männa ordningen. Om tornerspelen anmärker han, att dessa