Return to Recent Changes
| Changes made to frey/1847/0535 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 358 | 273 = 76% | 4 = 1% | 81 = 23% | |
| 1.2 | 350 | 273 = 78% | 1 = 0% | 76 = 22% | |
fadestades såsom ett groft fel; ått li ug gaatt hugga hans häst ellerskada hô-
noraeller skada
honom sjelf nedanom lifgördelén 'lifgördelen ansågs såsom en feg och vad-
hedérlig
vanhederlig handling; hvarför rittuti en dansk kämpevisa Berner Rise
foVebVir
förebrår Orm Üngersvend, atf han‘”hug hâmUngersvend, att han ”hug ham af i Knæene”:
”Det Tir'aldrigvar aldrig nogen Kæfnpéseéd,Kæmpeseed, hinanden saa nederlig at fælde”;
men Orm ursäktar sig med, att ”han kunde ikke længere række.9’række.”
Då riddärneriddarne stredo till fots, brukade de kasta af sina spjut Oc1i
uyttja deid éåsomoch
nyttja dem såsom fotfolket sinåsina pikar. De stridde dock oftast
till häst, och tyckas hafva bildat något, liknande våra nuvaran-
de
nuvarande rytterisqvadroner. Deras hästar vöro getiom torherspblvoro genom tornerspel och
öfningar vanda att utan tvekan störta emot hvarandra, och då
detta tungt beväpnade rytteri sammanstötte, gdfgaf det etfett starkt
dån. Alla Storastora träffningar afgjordésafgjordes oftast äfaf rytteriet, *ändaända
till dess Sweitzarne visade, hvilken förmåga äfven fotfolket
kunde ådagalägga. Englands hågskyttarbågskyttar trotsade iifven hadeäfven både
Frankrikes och Skottlands jern kläddajernklädda riddare, ty dcde sköto så
skickligt, att deras pilar, såsom cnen samtida författare uttryc-
ker
uttrycker sig, gingo genom harnesk, splittrade iansar oclilansar och trängde
till och med genom svärd(?!) Utan altatt uträtta dylika storverk,
voro afvenäfven andra länders hågskyttarbågskyttar utmärkt skickliga och sä-
kra
säkra att träffa sitt mål. Så hade Albrekt Otteson, ?somsom var
liefalhafvare
befälhafvare på 'AhusÅhus under Erik XlII:sXIII:s tid, en bågskytt, som
var så skieklig, ättskicklig, att han kunde ställa sig sjelf vid borgaledét
ochTåtaskytlenborgaledet
och låta skytten stå på borgen ocb afskjuta den uttérskinnsmössa,utterskinnsmössa,
riddaren bar på hufvudct.hufvudet. I allmänhet hade likväl ryttaren
alltid Öfverhandenöfverhanden i striden med motståndare till fots, genom
deras starka rustning, deras öfvade hästar och häftiga anfall.
Men riddaren klåddeklädde icke endast sig sjelf i jern, utan han ru-
stade
rustade äfven sin häst. I énen dansk kämpevisa heter det derfor:derför:
<poem>”Herr GläbGlab han kölderholder paa bryriietbryniet Hest.”</poem>
En jernmask betäckte hästens hufvud och Öron,öron, och hån hadfe
afvenhan hade
äfven jern för bringan ocHoch öfver sjelfva kroppen.
För att igenkännas under striden, då ansigtet var betäckt
af hjelmgallret, nyttjade riddaren en lätt öfverrock, enligt
våra folkvisor vänligen sömmad af silke, och på hvilken hans
vapen voro afmålade, likasom på den vanligen trekantiga sköl-
den.
skölden. Denne var af träd och beklädd med låderläder eller stål.
Fa ev. IX. 54.