Return to Recent Changes
| Changes made to allmlihi/4/0184 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 345 | 333 = 97% | 3 = 1% | 9 = 3% | |
| 1.2 | 343 | 333 = 97% | 4 = 1% | 6 = 2% | |
166 DU BYERsig en vecka som tjugoåtta timmar för dessa mellanakter,
är en fråga, som han aldrig uppställer. Angående rummets
enhet anmärker han alldeles riktigt, att varken Aristoteles
eller Horatius uttalat sig därom, och han förmodar, också
fullt rätt, att denna enhet kommit till såsom en konsekvens
av tidens. Men den är svårast att iakttaga, och Corneille
erkänner, att han endast lyckats i tre stycken. Han anser
därför numera — detta skrevs ju <i>efter</i> Richelieus död —
att det är nog, att händelserna tilldraga sig i samma stad
d. v. s. han återvänder här till samma ståndpunkt, som
han intagit i Le Cid. Dock finner han det lämpligt, att
scenen ej växlar under samma akt, vidare att de olika
platserna hava samma dekoration och slutligen att rummet
aldrig direkt angives, utan blott staden (Paris, Rom o. s. v.),
vilket, säger han, hjälper till att “bedraga“ åskådaren, så-
vida
såvida denne ej har “une réflexion malicieuse et critique“,
vilken lyckligtvis ej är vanlig — ett onekligen väl naivt
sätt att reda sig ur svårigheten. Corneille vill därför helst
ha en tämligen intetsägande antichambre, kring vilken de
uppträdandes enskilda rum skola tänkas ligga, så att de i
denna antichambre kunna samtala med samma förtrolighet
som i sina egna våningar. Och i denna riktning gick den
följande utvecklingen.
<h3>CORNEILLES SAMTIDA</h3>
Vänder man sig från Corneille till hans samtida, finner
man, huru svårt den fransk-klassiska tragedien hade att
tränga igenom. Man möter uppslag, men uppslag, som snart
övergivas — så Tristan 1’Hermitesl’Hermites Mariamne, som spelades
i början av 1636 och där vi redan före Corneilles Cid finna
ett verkligt och mäktigt patos, en kraftfull, om än char-
gerad
chargerad teckning av passionen och en känsla för, att det väsent-
liga
väsentliga i en tragedi ej är äventyren, utan karaktärsteckningen.
Men detta uppslag kunde den stackars Tristan 1’Hermitel’Hermite med
sitt lättsinne och sin oro ej fullfölja.
Ej heller Du Ryer kom att intaga någon ledarställning.
Hans Scévole,Scèvole, som uppfördes 1644, erinrar ganska mycket
om Horace, är liksom Corneilles stycke fyllt av ett kraftigt
patriotiskt patos och av samma romardygd, som då genom