Return to Recent Changes
Changes made to allmlihi/4/0183 - (history) | |||||
---|---|---|---|---|---|
Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
1.1 | 372 | 359 = 97% | 4 = 1% | 9 = 2% | |
1.2 | 370 | 359 = 97% | 6 = 2% | 5 = 1% |
CORNEILLES SENARE TRAGEDIER 165hade fordrat, att den tragiske hjälten skulle vara varken
helt god eller helt ond. Men detta kan Corneille ej gilla.
Hans Polyeucte hade varit utan fel och dock behagat, likaså
Cléopâtre i Rodogune, som var helt igenom brottslig utan
någon försonande egenskap. Den förre hade väckt medlidande,
den senare fruktan, och här gör Corneille en viktig anmärk-
ning.
anmärkning. Visserligen var tragediens uppgift att väcka fruktan och
medlidande, och detta <i>kunde</i> väl ske genom samma hjälte,
såsom Rodrigue i Le Cid, men detta var icke nödvändigt, utan
man kunde även såsom i Polyeucte och Rodogune moderera
regeln därhän, att hjälten skulle väcka <i>antingen</i> fruktan
<i>eller</i> medlidande — en uppfattning av Aristoteles’ bekanta
sats, som ligger bakom hela det italienska renässansdramat,
ehuru ingen förut uttalat denna sats med samma bestämdhet
som Corneille. Mest intresserade han sig för tidens stora
diskussionsämne: de tre enheterna. Naturligtvis håller han
på handlingens enhet och fördömer ur den synpunkten sin
egen Horace. Men han fattar denna enhet vida strängare
än Shakspere och Lope, som utan att kränka den dock
kunnat väva flera motiv samman. Corneille uttalade här
likväl sin tids franska uppfattning. Ty i den strängt en-
hetliga,
enhetliga, överskådliga handling, som han fordrade, hava vi
onekligen att se ett bland de mest karaktäristiska särmärkena
på det fransk-klassiska dramat. Vad tidens enhet beträffar,
tar han fullt dogmatiskt upp den åsikt, som utbildats av
renässansens estetiker, liksom dessa med utgångspunkt från
“sannolikheten“, men han sysselsätter sig aldrig med själva
huvudfrågan: om ett dylikt begränsat tidsmått över huvud
är nödvändigt. I stället diskuterar han frågan, om med
“solvarvet“ skall menas tolv eller tjugofyra timmar, och
anser, att man tack vare rätten att i dramat infoga “berät-
telser“
“berättelser“ om föregående händelser kan reda sig med denna
begränsning. Han känner dock den tvångströja, som här-
igenom
härigenom lades på skalden, och säger sig därför ej hava några
skrupler att gå ända till trettio timmar. Många, fortsätter
han, anser denna regel tyrannisk, men den stöder sig icke
på Aristoteles, utan på sunda förståndet, och idealet är
därför en handling, som upptar blott två timmar eller den
tid en representation varar. De överskjutande timmarna
bcra
böra i varje fall förläggas till mellanakterna — varför man
ej ur “sannolikhetens“ synpunkt lika väl kunde kosta på