Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Makrilldrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Den trollkäringen tror jag inte skall rifva upp
någon blåst åt oss,» sade jag, då jag såg, att vattnet
färgats rödt af dess blod. Strax derefter flöt den upp
högljudt stönande och vände buken i vädret. Rasmus
var ej sen till att hugga i med båtshaken och halade
den med min tillhjelp in i båten. Han var mycket
glad åt den tran han skulle få, vände det tunga djuret
från den ena sidan till den andra, pysslade om det
som ett lindebarn och försäkrade, att det var ett
smäckfett sjötroll, som han hjärtans gerna skulle förvandla
till skosmörja och lampolja.
Under detta prat om troll och trollkäringar, som
rifva upp oväder, erinrade jag mig en besynnerlig
trollkäringhistoria, som jag trodde mig ha hört af Rasmus
i min barndom, men i så oklara drag, att jag icke ens
visste om jag hade hört eller drömt den. Jag frågade
Rasmus om han icke hade berättat mig en sådan historia
om tre trollkäringar.
«Jaså den,» svarade han och skrattade, «den hör
till det slaget som kallas skepparelögner nu för tiden,
men förr i verlden trodde de det som Fader Vår.
Gamla farfar talade om den för mig, då jag var en
liten pys, men om det var hans farfar eller farfars far
som var kajutvakten, det kan jag inte erinra mig.
Nog af, så här gick det till:
«Han hade farit med en skeppare som jungman
hela sommaren, men då de skulle ut på höstresa, kom
det en oro öfver honom, och han ville inte vara med.
Skepparen tyckte bra om honom, för fast han var bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
