Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1369-1370 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Keith - Keith 1. George K. - Keith 2. James Francis Edward K. - Keith 3. Sir Robert Murray K. - Keith, viscount - Keithley - Keithljus - Keitloa - Keiäpple - Keiöarna - Kejsarborax - Kejsardöme - Kejsardömet är freden - Kejsare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

högländerna i pretendentens intresse. K. vistades sedan
länge i Spanien, gick på 1740-talet i preussisk
tjänst och förvärfvade Fredrik II:s synnerliga
vänskap. Han blef 1751 preussisk ambassadör i
Paris, 1752 guvernör öfver Neuchâtel och 1759
preussisk ambassadör i Madrid. Till hemlandet
återvände han efter erhållen amnesti 1763, men
kallades redan följande år enträget af Fredrik
II till Preussen och bodde sedan till sin död
i Potsdam.


2. James Francis Edward K., den föregåendes
broder, krigare, f. 1696, måste som anhängare
till pretendenten Jakob Stuart efter dennes
nederlag 1715 lämna Skottland tillika med
sin äldre broder. Han fullbordade sina studier i
Frankrike och gick i spansk tjänst. Då hans
protestantiska trosbekännelse där utgjorde
hinder för hans befordran, ingick han 1728 i
rysk tjänst, kämpade i Polen och utmärkte sig
1736—39 i Turkiet, där han vid stormningen af
Otjakov blef svårt sårad i foten. Tillfrisknad,
sändes han 1740 som hetman till Lill-Ryssland,
men tillhörde 1741 den armé, som ryckte in i
Finland. Han deltog med utmärkelse i slaget vid
Villmanstrand och öfvertog efter kapitulationen
i Helsingfors högsta styrelsen öfver Finland,
som han behandlade med en ovanlig skonsamhet
och humanitet. Efter fredsslutet öfvergick
han till Sverige som befälhafvare för de ryska
trupper, som tillbragte vintern 1743—44 i detta
land. Efter återkomsten till Ryssland fick han
befälet först i Reval och sedan i Riga. Till
följd af flera obehag lämnade han Ryssland 1747
och mottog Fredrik II:s anbud att inträda
i preussisk tjänst, där han utnämndes till
fältmarskalk och kom att tillhöra konungens
omgifning. Vid sjuåriga krigets utbrott
anförtroddes åt K. viktiga öfverbefälsposter,
och han deltog i de flesta stora drabbningarna
under de första årens fälttåg; berömdt är hans
återtåg med en stor härafdelning från Böhmen
till Sachsen efter Fredrik II:s nederlag vid
Kolin sommaren 1757. Han stupade vid Hochkirch
14 okt. 1758. — K. var en duktig soldat och en
rättskaffens man, som öfverallt vann förtroende
och tillgifvenhet. I Finland förvärfvade han
omdömet att vara ”en mild och högt älskad herre”,
och Fredrik II beklagade hans bortgång som en
”förlust för hären och för mänskligheten” samt
egnade hans minne en elegi. K:s staty restes
1786 i Berlin. 1886 utgaf A. Hjelt Journal du
Général J. Keith pendant la guerre en Finlande
1741—1743. Om K. handlar Topelius’ novell
”Hertiginnan af Finland”.

3. Sir Robert Murray K., diplomat,
f. 1730, d. 1795, var son till Robert K.
(brittisk minister i Wien 1748—58 och i
Petersburg 1758—62, d. 1774). Han deltog
i sjuåriga kriget som befälhafvare för ett
höglandsregemente, var 1769—71 brittisk minister
i Dresden och 1771—72 i Köpenhamn, där han
genom sitt energiska uppträdande till förmån
för den genom sitt förhållande till
Struensee komprometterade drottning Karolina
Matilda genomdref, att hon skulle få afresa
till Celle i Hannover. Han belönades därför
af hennes broder, konung Georg III, med
knightvärdighet, blef 1781 generallöjtnant
och var 1772—92 ambassadör i Wien.
1 o. 3. V. S—g. 2. L. S.

Keith [kī’th], viscount, engelsk amiral. Se
Elphinstone 2.

Keithley [kī’thli], stad. Se Keighley.

Keithljus [kī’th-], tekn. Se Glödljus.

Keitloa [kejt-]. Se Noshörningar.

Keiäpple [ke’j-], bot. Se Doryalis.

Keiöarna [ke’j-], Keyöarna, Kiiöarna, ögrupp
i Indiska arkipelagen under 5° 18′ — 6° 6′
s. br. och 132° 56′ ö. lgd s. om Nya Guineas
västra ända, mellan Aru-öarna och Molukkerna. De
bestå af två hufvudöar, Stora K. (Næhæjæt)
i ö. och Lilla K. (Næhæroa) i v., den förra
vulkanisk och starkt skogbevuxen, den senare
en låg korallö, samt flera smärre. 1,482
kvkm. 22,081 inv. (1895), hvilkas hufvudmassa
bildar liksom aruanerna ett öfvergångsstadium
mellan Nya Guineas papuaer och Molukkernas
alfurer. Från Banda-öarna ha bandaner invandrat
och blandat sig med urbefolkningen samt infört
islam, ehuru större delen af befolkningen
ännu är hednisk. Till namnet lyda öarna
under nederländska väldet (residentskapet
Amboina). Kokosnötter, sago, fisk, trepang,
trävaror samt berömda båtar äro öarnas
hufvudprodukter. Goda ankarplatser finnas på
Stora K. vid Dula och Dula-Land. Se Langen,
”Die Key- oder Kii-inseln” (Wien, 1902).
(J. F. N.)

Kejsarborax. Se Hemliga medel, sp. 390.

Kejsardöme. Se Kejsare.

Kejsardömet är freden. Se L’empire c’est la paix.

Kejsare, titel på den högsta världsliga maktens
innehafvare, af romerska familjenamnet Cæsar,
hvars mest frejdade bärare var Gaius Iulius
Cæsar, förste grundläggaren af romerska
världsmonarkien. Som Cæsars adoptivson bar
Octavianus namnet Cæsar, hvilket till följd
däraf blef ett slags titel på monarken. Namnets
grekiska form, kaisar, ligger till grund för
ty. kaiser och sv. kejsare. Det uttryckte
dock icke ensamt de romerske monarkernas
värdighet. För att beteckna deras ställning
och maktfullkomlighet brukades därjämte orden
imperator (se d. o.), augustus (urspr. ett
hedersnamn tillagdt Octavianus) och princeps
(se d. o.; däraf sv. prins), hvilket dock
icke som de tre föregående var en officiell
titel. Från Hadrianus’ tid användes namnet
Cæsar ensamt (utan tillägget Augustus)
för att utmärka tronföljaren. — Kejsardömets
utveckling faller under följande hufvudskeden:
1. Det äldre romerska kejsardömet, från
Octavianus till Konstantin (31 f. Kr.—330
e. Kr.). Kejsardömet var ej ärftligt, men
kejsaren utsågs oftast inom siste kejsarens
familj; ofta var han dennes adoptivson, ej
sällan intog ock en segerrik fältherre, stödd
på sina legioner, kejsartronen. Äfven förekom
sedan M. Aurelius’ tid (161) samregering af två
kejsare eller flera. Kejsarens makt egde inga
fasta gränser. ”Statens välfärd var kejsarmaktens
källa, inskränkning och mål”. Dess karaktär blef
efter hand mindre romersk och mera orientalisk;
från början rättsligt sedt en utomordentlig
högste ämbetsman (principatet; se Princeps),
blef kejsaren på Aurelianus’ och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>