Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Den fornsvenska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Frithiofs Saga af Tegnér (“Sitter i högen, högättad
höfding“ o. s. v.) är fullkomligt tillfällig, emedan Rökstenen
ej var tolkad, då Tegnér skref denna dikt.
Konsten att rista runor var ett särskilt yrke, och vi
känna till namnet flera sådana runomästare. I Upland
synes denna konst mer än annorstädes ha idkats; omkring
hälften af alla hittills funna svenska runstenar äro från
detta landskap. Bland senare märkliga runinskrifter nämna
vi blott Forsaringen från början af 1100-talet — en
metallring, hvarpå är inristat ett lagstadgande. Den är funnen
i Forsa kyrka i Hälsingland.
Under denna tid ägde vårt modersmål åtskilliga ljud
och ljudförbindelser, som vid slutet af densamma upphörde.
Det ägde då ännu två slag r-ljud (vi ha tecknat dem med
r och R), hvilka på 1200-talet tyckas ha sammanflutit i
vårt nuvarande r. Omkring 1200 sammandrogos tväljuden
ei, au och öy, det förra till e, de senare till ö. Så hette
t. ex. heta under runtiden heita, öka auka och öra öyRa.
Vidare ägde språket under denna tid s. k. nasalerade
vokaler (se första noten å sid. 14), hvilka sannolikt senast
under 1200-talet fullkomligt uppgått i våra nuvarande
vokaler. I några trakter, såsom i norra delen af Dalarna,
finnes dock detta uttal ännu kvar.
Den s. k. slutartikeln såsom vind — vinden, gosse —
gossen, torde under denna tids sista skede ha börjat
användas, men kan ej sägas vara i fullt bruk förr än omkring
1300 e. Kr. Den är uppkommen genom att ordet en,
som betydde den, småningom sammansmälte med
föregående ord.
I det hela var språket mer formrikt och stod vida
närmare det urnordiska språket än under följande period.
Lånord från främmande språk torde ha varit tämligen
sällsynta. Redan i urnordisk tid lånades ett och annat,
såsom t. ex. öyriR, numera öre från lat.[1] aureus, som
betyder gyllene; “örets“ älsta betydelse var således ett
guldmynt. Under runtiden inkommo hufvudsakligen genom
kristendomen åtskilliga ord, särskilt sådana som beteckna
den kristna gudstjänsten. Så t. ex. präst af gr.[2] presbyteros
(= äldre), kalk af lat. calix (= bägare) m. fl. I det hela
var dock språket föga uppblandat med främmande ord, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
