Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frans I:s tid började ädlingarne likvisst att söka blifva
dubbade af landets förnämsta riddare, och ridderslaget ansågs
erhålla en större betydelse, då konungen sjelf utdelade det.
Emellertid fortfor det att vara hvarje riddares rätt, att åter
utdela denna värdighet åt andra. Men det är tydligt, att
krigarn skulle helst mottaga denna utmärkelse af den
anförare, under hvilken han stridit, eller af den furste och ädling,
vid hvilkens hof han tjenat såsom hofsven oeh väpnare. Klart
är äfven, att konungarne, å sin sida, skulle sträfva efter
att anses för de enda, hvilka kunde skänka denna värdighet.
Och oaktadt detta icke af lagen bestämdes, tillföll genom
svennernes ärelystnad och furstarnes och de storas kloka stolthet
denna rättighet med tiden de sednare, åtminstone uppstod
skillnad mellan dem, som blifvit dubbade af enskilde riddare,
och dem, hvilka under högtidligheter och ståt emottagit
riddarslaget af landets ypperste. Så länge ridderslaget endast
medförde rättigheten att begagna vissa slags vapen och nyttja
en viss titel, kunde ingen skada uppkomma deraf, att den,
som blifvit dubbad, äfven sjelf kunde utnämna andra, men då
riddaren äfven egde att under sin fana samla trupper; då,
såsom i Sverige, hans gård blef befriad från flera olägenheter
och genom rusttjensten från utlagor, då de ensamma tillätos
fara beväpnade och då riddarskapet icke längre utgjorde en
endast personlig utmärkelse, utan äfven medförde militärisk
rang, kan man icke undra på, att furstarne sökte för sig och
sina ombud behålla rättigheten att utdela denna värdighet.
Slutligen gick det ock ända derhän, att endast de, hvilka
voro dubbade af furstliga personer, erhöllo ordens alla
privilegier. I Sverige, hvarest riddarväsendet aldrig erhöll samma
utveckling, som i Europas södra länder, synes det som om
denna rättighet alltid tillhört konungen, och det första
ridderslag, våra krönikor omtala, skedde vid konung Birgers kröning,
då han slog 40 ädlingar till riddare, sedan han sjelf blifvit
dubbad af sin fader. Sedermera ökades
kröningshögtidligheterna nästan alltid med riddarslag. Emellertid torde äfven
hertigarne och riksföreståndarna egt denna rättighet, ehuru de
väl stundom äfven olagligt begagnade sig deraf. Medan hertig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
