Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedd adelsman, eller ock lefde de i ett fullkomligt oberoende,
samt mönstrade och förde sjelfva sina underhafvande till
striden. Efter hand försmådde en sådan mängd svenner af
vapen, såsom de då vanligen kallas i våra handlingar, att söka
riddarevärdigheten, så att derigenom den stora rangskillnad,
som ursprungligen fanns mellan riddaren och svennen,
småningom minskades och nästan försvann. I Sverige, hvarest
de genom rusttjensten kunde åt sina gårdar förvärfva samma
skattefrihet, som tillkom riddarne, och hvarest alltid ett
jemnförelsevis stort antal ädlingar förblefvo svenner eller män af
vapen, finna vi att de njöto ett allmänt anseende och lefde
ett fullkomligt oberoende lif. De blefvo riksens råd, och alla
tidens vigtigare urkunder äro undertecknade såväl af riddare,
som af ”svenar af vapn.” En af orsakerna dertill torde också
varit den, att här sällan någon annan än konungen, furstarne
eller riksföreståndarne dubbade riddare, och ehuru dessa
stundom slogo ända till fyrtio, ja! sjuttio riddare på en gång,
skulle sålunda alltid en betydlig mängd svenner sakna tillfälle
att blifva dubbade till riddare. Äfven i de franska
krönikorna ser man dem anföra trupper och deltaga i riddarnes
vapenlekar, och hela olikheten torde då hafva bestått i titeln,
i formen på vapnen och standarerna. Svennerne nyttjade
sköldemärken, men deras hjelmar tyckas hafva varit något
olika med riddarnes, och i somliga länder fingo de icke
begagna helt harnesk, utan blott pantsarskjorta utan ärmar och
kåpa. Hvad som likvisst i det yttre egentligen skiljde
riddaren från svennen, var att den sednare nyttjade sporrar af
silfver, men den förra alltid af guld. Hedern att vara man
af vapen och att nyttja slägtens sköldemärke följde med
blodet, då naturligtvis riddarvärdigheten icke kunde ärfvas, utan
måste förtjenas. Men mera härom längre fram.
Vi återkomma till de väpnare, som voro det i ordets
ursprungliga mening. Under deras pröfvotid nyttjade de en
enkel och anspråkslös drägt, helst enfärgad. Emellertid var
detta icke någon bestämd lag, utan voro de ofta präktigt
klädde i sidenmantel och broderade knäbyxor.
Vid fjorton års ålder upphörde ynglingen vanligen att
göra tjenst såsom småsven, men i Norden torde det dröjt tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
