Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hm!» sade dvärgen med en sur blick. »Så mycket
besvär för kära släktingar. Gudskelov, jag erkänner inga!
Och det behövde ni inte heller!» tillade han och vände sig
till den gamle mannen, »om ni inte vore så svag som ett rö
och nästan lika oförståndig.»
»Vad vill ni då, att jag skall göra?» svarade han i ett
slags hjälplös förtvivlan. »Det är lätt att prata och flina.
Vad ville ni, att jag skulle göra?»
»Vad skulle jag göra, om jag vore i ert ställe?» sade
dvärgen.
»Någonting våldsamt, utan tvivel.»
»Det har ni rätt i», svarade den lille mannen, högligen
förnöjd över komplimangen, och grinade som en ond ande,
under det han gnuggade sina smutsiga händer mot
varandra. »Fråga mrs Quilp, vackra mrs Quilp, lydiga, blyga,
älskande mrs Quilp. Men — jag har lämnat henne alldeles
ensam, och hon får säkert icke ett Ögonblicks lugn, förrän
jag kommer tillbaka. Jag vet, att hon alltid är så beskaffad,
då jag är borta, fastän hon icke törs säga det, såvida jag
icke säger till henne, att hon kan tala fritt och att jag icke
är ond på henne. »Åh, den väldresserade mrs Quilp!»
Den lilla varelsen föreföll riktigt förfärlig med sitt
vidunderliga huvud och sin lilla kropp, under det han
långsamt gned sina händer mot varandra — och i det han drog
ned sina buskiga ögonbryn och satte upp sin haka i luften,
kastade han en förstulen och triumferande blick uppåt, som
en demon skulle hava gjort efter och tillägnat sig.
»Här», sade han och stack in sin hand innanför
rockslaget samt kryssade fram till den gamle mannen, under det
han talade; »jag tog det med mig själv för att det icke
skulle hända någonting, ty eftersom det var i guld, var det
något stort och tungt för Nell att bära i sin väska. Hon
behövde likväl i tid vänja sig vid sådana bördor, granne,
ty hon får mycket att bära, då ni är död.»
»Gud give, att hon det finge. Jag hoppas det», sade
den gamle mannen med någonting liknande en suck.
»Hoppas det!» upprepade dvärgen och närmade sig tätt
intill hans öra. »Granne, jag önskade jag visste i vilken
affär ni placerar dessa medel. Men ni är en slug man och
håller er hemlighet tyst.»
»Min hemlighet!» sade den andre med en hemsk blick.
»Ja, ni har rätt — jag — jag — håller den tyst —
mycket tyst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
