Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Kjell Westö is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
I elektronisk utgåva 11 nov 1993 av Mikael Böök genom Projekt Runeberg. Konverterad till HTML 8 nov 1997 av Lars Aronsson.
Dethär är ingen dikt. Antagligen har texten inte heller särskilt mycket av den "komplikation" de jättelektuella söker. Jag såg en dokumentärfilm i början av året. I filmen förekom en bosnisk by. Ett år tidigare hade byn varit välmående och fridsam. Nu var den tom. De hus som skulle brännas ner var prydligt utmärkta med en cirkel med ett kors i. Följande dag försökte jag skriva. Men jag kände mig gravt oförmögen och otillräcklig, och lade papperen åt sidan. Tre månader senare tog jag fram dem igen. Det var dagen efter att David Koresh och hans sektmedlemmar brunnit upp i Waco, Texas. 17 barn befann sig på området när elden bröt ut. Bland de åtta personer som räddades levande ur eldhavet fanns inget barn. Jag läste upp det här redan samma kväll, på en Amnesty-tillställning i Tölö. Fast dethär inte är någon dikt, finns det en tillägnan: Till alla människor som arbetar för att rädda andra människor ur det vanvett människan skapar.
Kjell Westö
Kjell Westö har tidigare publicerat bl a novellsamlingarna "Utslag" (kandidat för Finlandia-priset 1992) och "Fallet Bruus" (Bonniers/Alba 1993).
Det är när vi förskjutit våra nedsmutsade drömmar de dyker upp.
Profeterna, de karismatiska profeterna med sina mörka, stränga drömmar.
Profeterna som räddar sig själva ur neuroser och skräck genom att måla
upp Utvaldheten för de andäktigt lyssnande.
Nationen, Sekten, Stammen, Släkten; för barnens skull säger vi oss
offra barnen.
Om de andra säger vi: "De hör inte till oss. De skall bort."
Och barnet frågar mig: "Pappa, varför flyr mänskor från sina hem? Vill
dom inte bo i dem?"
Det är när vi somnat in de dyker upp.
Pojkarna som går längs leriga vägar i regn.
Pojkarna med profeternas ord ringande i öronen.
Blodet rusar genom deras ådror.
Kroppen skakar av återhållen iver och skräck.
De bär geväret på axeln, ledigt,
som de sett i TV att man gör.
Det regnar.
De kommer till en by.
Byn ligger i en dal, förr bördig,
nu svedd av bränder och strid.
Husen; gedigna, på människor tömda stenhus i lugna färger,
gult och beige.
En av soldaterna känner igen ett hus.
Här var han bröllopsgäst förra våren.
Vägarna var dammiga och solen, ja var är solen nu?
Soldaten minns det inte, men han finns förevigad
på en hemvideo de flyende lämnat kvar i huset.
Det är han som broderligt håller en arm om bruden,
en om brudgummen.
Lite senare, på bandets sista minut, tar soldaten fram ett
dragspel, sjunger en klagande sång om människans passioner.
I nuet tar han fram en sprayburk, gör en cirkel på husväggen.
I cirkeln ritar han ett kryss.
Nästa dag tänder de på.
Soldatens hand darrar lite när han förbereder elden.
Snart går det inte längre att bevisa
att han en gång stått med armarna om de otrogna.
Snart brinner det tomma huset.
Det finns ingen brandkår längre, och om den finns lyder den
pyromanernas order.
Elden och huset som inte längre finns.
Regnet och den leriga byvägen.
Den kalla elden i soldaternas ögon.
Det kalla regnet i flyktingarnas ögon.
Det eviga regnet i barnens ögon, regnet som föds
ur fruktlösa försök att förstå.
90% av de genetiska skillnaderna mellan människor finns INOM raserna,
INOM stammarna.
Det som förenar dig med en främling
kan vara mer än det som förenar dig
med ditt barn som tagit avstånd från den du blivit.
Det som skiljer dig från en främling
kan vara mindre än det som skiljer dig
från din förälder som inte accepterar den väg du valt.
Såhär talar somliga människor, envetet.
Men hur små verkar dessa människor inte ibland,
så små, så löjliga. Inför Idén om Nationen, inför Stammen och Sekten.
Barnet i sin löjligt mjuka pyjamas.
Barnen med sina löjliga barnrum som de vuxna inrett i glada, trygga
färger.
De vuxna som sover i vaket tillstånd, de vuxna med sin molande
huvudvärk, de vuxna som tittar bort.
En vuxen som säger: "Bränn dem! Bränn alltihop!"
En annan vuxen som säger: "Kan vi inte byta kanal? Det här är för
jobbigt att se på."
Det är när vi tillåtit oss somna det sker.
Det är då de kommer. Och de är vi.
Vi är alla både jägare och villebråd.
Vi hatar mördarna, och blir så mördare själva.
Och de som talar klokt verkar så små, så enfaldiga,
så minimala till växten, så löjliga.
Inför den kalla elden i soldatens ögon.
Inför det kalla regnet i den flyendes ögon.
Verkar de som talar annorlunda så löjliga.
Men inför det eviga regnet i barnens ögon,
i väntsalar, på förläggningar, framför TV-n,
inför det frågande regnet i barnens ögon
får de aldrig kallas löjliga.
