Version 1.2 of nofolkhuld/0263 - (history)
få veta på förhand — så satte han inte sin fot ombord på skutan mera, ännu mindre skulle hans näfvar lukta beck och tjära der. Skepparen tyckte att detta var besynnerligt och att det var en konstig pojke, men han gaf efter till sist, derför att han ändtligen villa ha honom med, och han tänkte väl också, att han nog skulle klarera saken, då de kommo till sjös. Styrmannen tyckte på samma sätt. «Låt honom få kommandot, vet jag! Bär det för långt i lä, få vi väl ge honom en handräckning,» sade han. Och så blef björkveden köpt, fullmålig och utan att ett trä fattades, och de seglade af. När den dag kom, då jungmannen skulle vara skeppare, var det stilla och vackert väder; men han purrade alle man ut till att refva och beslå, så de inte seglade för annat än små lappar. Och det var just som hundvakten var förbi och dagvakten skulle börja. Både skepparen och manskapet skrattade och sade: «Nu kan vi märka hvem som har kommandot; ska’ vi inte beslå de der lapparne också?» «Inte än,» sade jungmannen, «men om en liten stund.» Rätt som det var, kom det öfver dem en by så häftig, att de trodde de skulle kantra, och hade de inte beslagit och refvat, hade det inte varit tu tal om att de hade gått under, då den första brottsjön slog öfver fartyget. Pojken kommenderade dem till att kasta ut den första famnen björkved, men trä för trä, ett i sender, aldrig två, och de två andra famnarne fingo de inte röra. Nu voro de raska till att lyda hans (Texten från den saknade sidan 210. Från: books.google.se Norska folksagor och huldre-sägner.) kommando, och de skrattade inte längre åt honom, utan kastade ut björkveden, trä för trä. Då det sista gick, hörde de ett stönande liksom af en, som ligger och dras med döden, och med det samma var stormbyn förbi. «Gud ske lof!» sade manskapet. — «Det skall jag säga och stå fast vid inför rederiet, att du har frälst fartyg och last,» sade skepparen. «Ja, det var nog bra, men d’ä’ inte slut än,» sade gossen, «han kommer snart värre,» och han kommenderade dem till att beslå hvar klut, så när som på en lapp af det stora mersseglet. Den andra byn kom ännu hårdare än den första, och den blef så stark och hård, att manskapet rentaf förskräcktes. Då den var som hårdast, sade pojken att de skulle kasta den andra vedfamnen öfver bord, och det gjorde de; de kastade den trä för trä och aktade sig för att ta något af den tredje. Då det sista trät gick, hörde de ett djupt stönande igen, och så stillnade det af. «Nu ha vi en dust qvar, och den blir den värsta,» sade gossen och kommenderade hvar man att vara på sin post, och skutan gick bara för tackel och tåg. Den sista byn kom värre än bägge de föregående: skutan krängde, så de trodde den aldrig skulle resa sig mera, och sjöarne slogo öfver däck och skans. Men pojken kommenderade dem till att kasta ut den sista vedfamnen, trä för trä, och inte två i sender. Då det sista trät gick öfver bord, hörde de ett djupt stönande liksom af en som dör en svår död, och då det stillnade af, var sjön färgad med blod så långt de kunde se.