Version 1.2 of krigryss/0258 - (history)
Gnesen och Posen till Breslau, där förbundsstaternas flaggor vajade från alla hus till hundraårsminnet av den dag, då den tyska enhetens skapare föddes åt sitt folk. Från mitt hotell hade jag utsikt över ett exercisfält, där årets rekryter övades av aktiva underofficerare, som kommit hem för att vila, eller som voro lätt sårade. Vidare gick färden över Oppeln till Ratibor. Alla tåg voro fulla av resande, gods och militär. Vintern i Ostpreussen hade givit vika för vårväder, och inte en strimma av snö fanns kvar. Jag hade åter lagt 100 mil till rygga, men ännu var jag på mark, som gungat under svenska steg och darrat under svenska hästhovar, och där vinden, som drog över fälten, viskade om stolta minnen hemma i vår höga Nord. Jag kände det, när jag for förbi Fraustadt, där en gång en februaridag 1706 fältmarskalken Rehnsköld åt sin herre vann en seger, som gick som en stöt genom Europa, jag kände det, när jag passerade Rawitsch, där Karl XII hade sitt högkvarter halva året 1705, jag märkte det också här vid Österrikes portar, där fältmarskalken greve Lennart Torstensson fört fram Sveriges fanor. Se, nattens stjärnor blossa på kämparnas gravar! Hur ofta skänka vi dem en tanke? Hur ofta minnas vi Gustav Adolfs ord: »Intet är bekvämare till det mänskliga levernes underrättelse än att veta vad fordom är hänt.» Förstå vi då icke, vad de betyda, de tusentals svenska krigargravarna längs Europas landsvägar? Besinna vi ett flyktigt ögonblick, att de alla voro nödvändiga, för att vi skulle sitta under eget tak och ej bo som tjänare i det hus, där våra fäder voro herrar?