Version 1.1 of dengamla/0054 - (history)
54 den gamla antikvitetshandeln »Vem är hon?» »Hon är allt vad min fantasi utmålade för mig, sir», sade mr Swiveller, i det han tog sig en duktig klunk av »det rosenröda» och allvarligt betraktade sin vän. »Hon är älsklig, hon är gudomlig. Du känner henne.» »Jag kommer ihåg», sade hans vän vårdslöst. »Vad är det med henne?» »Jo, sir», svarade Dick, »mellan miss Sophia Wackles och den ringa person, som nu har den äran att tala med dig, hava varma och ömma känslor uppstått. Gudinnan Diana är icke noggrannare i sitt uppförande än Sophia Wackles; det kan jag försäkra dig.» »Skall jag tro att det ligger något allvar i vad du säger?» frågade hans vän. »Du vill väl inte säga att någon kärlekshandel varit å bane?» »Kärlekshandel, jo; löften, nej», sade Dick. »Det kan inte bliva någon anklagelse för brytning, det är en tröst. Jag har inte varit så oförsiktig, att jag skrivit, Fred.» »Och vad står det i brevet då?» »En påminnelse till i a-fton — ett litet sällskap, om tjugu personer. Jag måste gå dit, om det endast vore för att börja göra slut på affären. Jag skall göra det, var inte rädd för det. Jag skulle vilja veta, om hon själv har lämnat detta. Om hon det har gjort, okunnig om något hinder för sin lycka, vore det rörande, Fred!» För att lösa denna fråga, kallade han in tjänstflickan och och blev övertygad om att miss Sophy Wackles verkligen med egen hand hade lämnat brevet; att hon förmodligen för anständighetens skull hade varit åtföljd av en yngre miss Wackles och att, då hon hörde att mr Swiveller var hemma och hon blev anmodad att stiga upp, hon blivit mycket förskräckt och förklarat att hon hellre ville dö. Mr Swiveller åhörde denna berättelse med ett slags beundran, som icke alldeles överensstämde med de planer, på vilka han nyss hade gått in. Men hans vän fäste ringa vikt vid hans beteende i detta hänseende, förmodligen därför att han visste sig äga tillräckligt inflytande för att kunna bestämma över Richard Swivellers handlingar i detta såväl som i varje annat fall.