Version 1.1 of dengamla/0049 - (history)
VII. »Fred», sade mr Swiveller, »kom ihåg den en gång så omtyckta visan. 'Låt den mulna sorgen fara'; fläkta på munterhetens sjunkande låga med vänskapens vinge och låt det rosenröda vinet gå omkring!» Mr Richard Swivellers rum lågo i trakten av Durry Lane och ägde den fördelen att de lågo över en tobakshandlares bod, så att han kunde förskaffa sig en uppfriskande pris vilken stund som helst blott och bart genom att gå ut i trappan och sparades besväret och kostnaden att hålla sig med snusdosa. Det var i dessa rum som mr Swiveller begagnade ovan anförda uttryck till sin modfällde väns tröst, och den anmärkningen bör ej vara utan sitt intresse eller olämplig, att även dessa korta yttranden i dubbel mening delade den figurliga och poetiska karaktären av mr Swivellers själ, ty det rosenröda vinet föreställdes i verkligheten av ett glas gingrogg, som, allt efter behov, fylldes på ur en butelj och ett krus på bordet och i brist på flera bägare gick från den ena till den andra, något, som, i anseende till att mr Swivellers hushåll var ställt på ungkarlsfot, torde kunna tillstås utan blygsel. I följd av ett liknande angenämt poetiskt infall nämndes alltid hans enda rum i pluralis. Då det stod outhyrt, hade tobakshandlaren annonserat det i sitt fönster såsom rum för en ensam gentleman, och mr Swiveller, som följde vinken, underlät aldrig att tala om sina rum eller sin våning, varigenom han ingav åhörarne en föreställning om obestämt utrymme och lämnade åt deras inbillning att efter behag vandra genom långa rader av höga salar. Vid denna fantasiens flykt fick mr Swiveller hjälp av en 4 K Den gamla antikvitetshandeln