Version 1.1 of dengamla/0041 - (history)
VI. Lilla Neil stod skyggt med ögonen lyfta till mr Quilps ansikte, under det han läste brevet; hon visade tydligt med sina blickar att om hon också hyste någon fruktan för den lille mannen, var hon dock mycket böjd för att skratta åt hans besynnerliga utseende och löjliga hållning. Och likväl visade sig å flickans sida en pinsam oro för hans svar, vilken stod i en stark motsats mot nyssnämnda böjelse och tyglade den på ett eftertryckligare sätt än hon möjligen själv hade kunnat göra trots vilka ansträngningar som helst. Att mr Quilp själv var förbryllad, och det i icke ringa grad, var tillräckligt tydligt. Sedan han vikit ihop brevet och lagt det bredvid sig, bet han sig med utomordentlig glupskhet i naglarna på alla tio fingrarna, varpå han häftigt tog upp brevet och läste om det igen. Den andra genomläsningen var efter allt utseende lika otillfredsställande som den första och försänkte honom i ett drömmande tillstånd, varur han vaknade upp till ett nytt anfall på sina naglar o:h en lång, stirrande blick på flickan. »Hallå!» sade han slutligen med en röst, vilken kom flickan att spritta till, som om ett skott hade blivit affyrat invid hennes öra. »Nelly!» »Ja, sir.» »Vet du vad som står i det här brevet?» »Nej, sir.» »Är du säker på det?» »Alldeles säker, sir.» »Så sant som du lever, så vet du ingenting, hä?» sade dvärgen. »Nej, jag vet ingenting», sade barnet.