Return to Recent Changes
| Changes made to nofolkhuld/0311 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 302 | 274 = 91% | 9 = 3% | 19 = 6% | |
| 1.2 | 292 | 274 = 94% | 0 = 0% | 18 = 6% | |
ÖSTER OM SOLEN OCH VESTER OM MÅNEN. 251
En söndag kom hvitbjörnen och sade, att nu skulle
de resa - till. hennes, föräldrar: +, Jaystill hennes föräldrar. Ja, de reste.reste och hon
satt på hans rygg, och det gick både långt och länge;
till sist kommo de till en stor hvit gård ;gård; der sprungo
hennes syskon ute och lekte och der var så vackert,
att det var en lust att se det. . «Der bo föräldrarne
dina,» sade hvitbjörnen, «men glöm inte det jag har
sagt dig, annars gör du både dig och mig olyckliga.»
Nej, kors, det skulle hon inte glömma, och då hon var
kommen dit, så vände hvitbjörnen om igen.
Det blef sådan glädje, då hon kom in till
föräldrarne, att det icke var någon hejd på det; de tyckte
att de kunde icke fullt tacka henne för det hon hade
gjort:
gjort för dem;-nu Hade, idedem; nu hade de det så'bra; så:så bra, så bra, söechoch
alla sporde de henne, huru hon hade det, der hon var.
Hon hade det godt och väl och hade allt hvad hon
kunde önska sig, sade hon; hvad hon svarade för resten
skall jag inte kunna säga, men jag tror inte de fingo
någon riktig reda på det. Men så om eftermiddagen,
då de hade spisat middag, gick det som hvitbjörnen
hade sagt: modern ville tala med henne allena inne i
kammaren. Men hon mindes hvad hvitbjörnen hade
sagt och ville inte på några vilkor. «Det vi ha att
tala om;»om,» sade hon, «det hinna vi.vi alltid med;»med.» Men
huru det gick, så öfvertalade modren henne till sist,
och så måste hon säga, huru hon hade det. Hon sade
då, att det alltid kom en menniska och lade sig hos
henne, när hon hade släckt ljuset om aftonen, men
honom fick hon aldrig se, för han var alltid borta, förr