Return to Recent Changes
| Changes made to nofolkhuld/0272 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 277 | 275 = 99% | 2 = 1% | 0 = 0% | |
| 1.2 | 275 | 275 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
218 PEIK.och blåste lif i henne igen, så att hon reste sig upp
som om det icke fattades henne någonting.
«Bevare oss väl för dig, Peik! Kan du nu också
dräpa folk och blåsa lif i dem igen?» sade kungen.
«Ja, hur skulle det gå för mig eljest?» sade Peik;
«jag skulle dräpa alla dem jag kom nära, för jag är
så häftig af mig, ser du,» sade han.
«Ja, jag är också häftig till sinnes,» sade kungen,
«och det der hornet måste jag ha; jag skall ge dig
hundra daler för det, och så får det vara godt och
väl, jag får väl se genom fingrarne med att du
narrade af mig hästen och att du lurade mig på grytan
och kubben och allt det der.»
Peik kunde svårligen undvara det, men för hans
skull fick det gå, och så fick kungen hornet och reste
hem det fortaste han kunde, och han var knappast
hemkommen, förrän han måste till att pröfva det; han
tog sig till att bråka och träta med drottningen och
äldsta dottern sin, och de trätte tillbaka och sade
honom emot; men innan de visste ordet af, drog han
knifven och skar ihjäl dem, så att de föllo ned
stendöda, och de andra sprungo ut ur rummet, så rädda
blefvo de.
Kungen gick af och an på golfvet en stund och
mumlade om, att det var inte farligt med liken, så
länge det fans väder i hans näsa och annat sådant,
som Peik hade pratat, och så tog han fram hornet
och gaf sig till att tuta och blåsa; men fastän han
blåste allt hvad han orkade både den dagen och den