Return to Recent Changes
| Changes made to nofolkhuld/0265 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 237 | 232 = 98% | 2 = 1% | 3 = 1% | |
| 1.2 | 235 | 232 = 99% | 0 = 0% | 3 = 1% | |
MAKRILLDRAG. 2T1
Då de kommo i land, talade skepparen och
styrmannen om, att de skulle skrifva till sina hustrur. «Det
kan ni gerna låta bli,» sade pojken, «för ni har inte
mer några hustrur.»
«Hvad är det för prat, pojkspoling, har vi inga
hustrur?» sade skepparen. «Har du kanske tagit lifvet
af dem?» sade styrmannen.
«Åh nej, vi ha hjelpts åt allesammans,» svarade
gossen, och så berättade han hvad han hört och sett
den söndagen, då han höll vakt på skutan, då
manskapet hade ledigt och skepparen handlade läkt hos
skogsbonden.
Då de kommo hem, fingo de höra, att deras hustrur
"hade
hade försvunnit dagen före ovädret, och sedan hade
ingen hvarken sett eller hört talas om dem.» —
Under denna och andra berättelser, som Rasmus
trakterade med, led det mot qvällen. Ovädret närmade
sig långsamt och steg högre på himlen som ett mörkt
förhänge,
förhänge; blixtarne ljungade än ned mot hafvet, än
bugtade de sig som horizontala ormar och bildade
eldfransar omkring förhängets rika molndraperier, än gjorde
de alltsammans genomskinligt som flor och musslin.
Ännu var ovädret aflägset; åskdundret hördes svagt,
och hafvet rullade, så långt vi kunde se, endast långa,
blanka böljor, men de hade samma färg som blod och
vin, ty solen gick ned i röda stormskyar, hvilkas färger
uppfångades i hafvets spegel. Men det var alldeles
tydligt, att vi ej skulle undgå det; böljorna växte,
strömmen dref oss mot land, och det kom endast:endast då