Return to Recent Changes
| Changes made to nofolkhuld/0258 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 260 | 254 = 98% | 2 = 1% | 4 = 2% | |
| 1.2 | 258 | 254 = 98% | 0 = 0% | 4 = 2% | |
206 MAKRILLDRAG.Långt borta i söder stod en mörk molnbädd med skarpa
konturer öfver hafvet; först hade vi sett den som en
smal rand, sammansmältande med himmel och haf, men
småningom höjde den sig som en vägg eller ett
förhänge, som upptill snart fick en bård af tunga,
halmgula, hopvridna och sammanrullade åskmoln.
Understundom blef molntäcket ljusare eller genomskinligare,
det såg ut som om någon gick med ljus bakom det.
Någon blixt syntes icke, men vi hörde ett aflägset,
svagt dån, som jag i början trodde kom från vågorna.
«Nå,» sade Rasmus, då han hade tändt sin pipa
och tagit styret igen, «pojken var, som jag sa',sa’, synt,
och bäst som han sitter förut i besättningens kabyss,
hör han hur det talar inne i lastrummet. Han tittar
in genom en springa och då ser han, att det sitter
tre kolsvarta korpar på mellandäcksbjelkarne der inne
och de talade om sina män. Alla hade de ledsnat på
dem, och de ville ta lifvet af dem. Det var lätt att
förstå, att det var trollkäringar, som hade antagit en
annan skepnad.
«Men ää’ det säkert, att det inte ä'ä’ någon som hör
oss?» sade den ena af korparne. Gossen kunde på
målföret höra, att det var skepparens hustru.
«Nej, det ser du väl,» sade de andra två, som
voro hustrur till förste och andre styrmannen, «här ää’
inte en mensklig varelse ombord.»
«Nå, då skall jag säga det; jag vet ett bra sätt
att bli af med dem,» tog skepparehustrun till ordet
igen och hoppade närmare till de andra två. «Vi kunna